Jag är en typisk "bimbo". Rätt lång, blond, överdrivet smal (jag har blivit jagad för att ha haft anorexia många gånger) som gärna klär upp mig när jag ska någonstans. Jag ser fortfarande ut att vara runt tjugo år men kan åka på barnbiljett utan att bli ifrågasatt. Jag pratar rakt ut utan att tänka mig för vilket gör att det ofta kan bli fel. Den som vill missuppfatta mig gör det gärna.
Jag ser ofta ut som ett frågetecken och jag fattar skämt långsamt. Ofta kräver jag en förklaring extra och jag är så pass dum att jag måste be människor upprepa skämtet minst en gång för att jag ska förstå. Jag vägrar att bara vara tyst och låtsas som om jag förstår.
|
felixj.com |
För tillfället är jag inte så smal men ge mig några veckor så är jag det igen. Det är inget jag strävar efter men det räcker att jag tänker tanken att jag borde motionera så tappar jag i vikt.
Jag är mycket väl medveten om hur lätt det är att få förutfattade meningar om någon och beskrivningen ovan får jag ofta. Det har hänt mer än en gång att männsikor jag träffat en bra tid efteråt säger till mig att jag tydligen inte var så korkad som jag ser ut.
Jag är utöver detta mycket väl medveten om att det inte går att undvika förutfattade meningar. Alla har dem. Så även jag. Det bästa personen ifråga kan göra av det är att leva på det.
Jag låter folk tro att jag har en iq på dryga hundra tills tillfället kommer att motbevisa det.
Jag har väldigt mycket förutfattade meningar. Oftast är det situationer och utseendet som gör att jag får en förutfattad mening om någon och tyvärr är det väldigt svårt för mig att ändra det tänket.
Med detta menar jag inte utseendet till vilken ögonfärg, hårfärg eller hudfärg någon har för det är för mig totalt ovidkommande. Jag menar en sådan sak som kläder, frisyr, smink och hur personen i fråga vårdar detta. Jag har betydligt svårare att ta en person som kommer finklädd med en uppsyn att de är bättre än andra människor, än någon som är klädd som en lodis.
I mina ögon klär man upp sig, sminkar sig, har perfekt frisyr och fixade naglar till vardags för att man inte klarar att vara sig själv och därför hellre följer en ström som ska ge ett självförtroende.
Självkänslan kommer inte med det som syns.
Människor som låtsas att de förstår någonting är en sak jag aldrig förstått. Jag framstår hellre som dum och frågar en gång extra än låtsas att jag förstår.
För tio år sedan klädde jag mig på ett helt annat sätt än vad jag gör idag. Jag tycker det är roligt att klä upp mig när jag ska någonstans men går allra helst i mina jeans med häng ner över låren, en tröja och en kofta. Sminkar mig gör jag bara när jag ska någonstans och kammar mig gör jag när jag inser att jag måste. In i det sista sätter jag bara upp håret i en knut för att slippa kamma mig.
Jag ser ut som en renodlad kommunist när jag kommer någonstans.
|
finest.se |
Raggarkulturen har för mig alltid varit starkt förknippad med något bra vilket gör att rockabillykläder alltid kommit högt på listan. Halva garderoben är klänningar i detta stuk och den andra kostymer.
När jag kommer någonstans vill jag bli bedömd på de kunskaper jag har och inte hur jag klär mig eller ser ut. Jag ser dock hellre ut som en vänstervriden personen i klädvalet än en finklädd, fisförnärm högermänniska. Jag är politiskt blå men tänker inte spä på fördomarna om hur dessa personer är. Jag älskar dreads och rastaflätor. Jag tycker att även män ska ha långt hår. Jag tycker inte att kvinnor när de närmar sig fyrtio ska ha långt hår. Mitt kommer klippas av innan dess och innan jag gör det ska jag göra riktiga dreadlocks fast att jag inser att jag kommer se ut som fyrtioåring som tror hon är tjugo.
En av de saker som jag aldrig förstått och förmodligen aldrig kommer förstå mig på är långa plastnaglar. Det var roligt när jag var mindre och man skulle vara "fin" men sen försvann det. För mig är det opraktiskt. Långa naglar är fint om man ska något speciellt men att överhuvudtaget lägga pengarna på att sköta dem är för mig obegripligt. Mitt mål är inte att gå och se ut som en docka. Som musiker är det omöjligt med för långa naglar. Med trädgård som intresse är det svårt med långa naglar. Det hade fungerat med mitt jobb som lärare men jag vill inte mina elever ska tro att det är vad som krävs för att vara ok. Jag varken sminkar, kammar eller fixar till mig för att jobba. Jag är ren och hel men utöver det ska de se att jag lever som jag lär. Utseendet är totalt oviktigt och personer ska dömas efter hur de är och vilka de är. Jag menar inte att man ska ha nerbitna/avrivna naglar men ett mellanting är aldrig fel.
Häromåret hälsade jag på en vän till mig i en av Sveriges större städer och vi skulle hämta en tredje vän vid tåget. På perrongen kände jag att alla tittade och förstod inte varför då jag för en gångs skull både kammat, sminkat och klätt upp mig. Jag hade dock kört i rätt många timmar och hade foppaskor på fötterna. Min vän sa då att de också använde sådana skor. Hemma. Inte offentligt.
Jaha, jag är från landet men för mig är det mycket märkligt.
Jag kan gå och handla i pyjamas, foppaskor och en mössa nerdragen till ögonen för att slippa göra någonting med håret för i min värld är det alla andras problem om någon har problem med det.
Hur andra upplever mig är för mig totalt ovidkommande och jag ser det snarare som att de är ytliga som lägger märke till något som för mig är helt meningslöst.
Förutfattade meningar behöver inte handla om utseendet eller kläderna utan kan även vara varifrån någon kommer. Säg Stockholm så säger jag fin och förnärm. Göteborg är de goa glada gubbarna. Malmö... ja. Köpenhamnsfolket kan jag inte säga ett ont ord om.
Förmodligen är det därför en delning av Sverige till gränserna innan 1658 hade fått min röst om det blivit aktuellt. Det är en helt annan kultur och ett helt annat liv.
Jag säger inte att alla är såhär och jag menar inte att jag vet vad alla borde tänka men såhär ser jag på det. Jag tänker inte ens låtsas som att jag inte har förutfattade meningar för det har jag.
Om det mesta.
Jag gör dock alltid mitt bäst för att skilja på sak och person.