För ett tag sedan tittade jag på "I rymden finns inga känslor".
En fantastisk film som trots sin ålder tar upp Aspergers och hur världen kan vara när man inte ser allting ur samma spektrum som alla andra. Bill Skarsgård spelar rollen perfekt och världen ur detta perspektiv blir tydlig. Saker tolkas bokstavligt och känslor är jättesvårt.
När saker går emot för mycket så kryper han in i en soptunna, drar på locket och låtsas att han är i yttre rymden. Där kan ingen se honom.
Ingen kan ifrågasätta eller säga emot.
I rymden är han ensam med sina tankar och sitt sätt att se på saker.
På samma sätt som denna film visar hur styrd man kan vara, så ser jag på klimathotet som stundar.
Jag ser människor sitta inlåsta i den där soptunnan och vara livrädda för att det kanske är någonting som förändras där ute.
Något litet djur som kanske inte kommer se likadant ut.
En växt som tar över världen.
Datorer och robotar som utmanövrerar människan...
Allting grundar sig i att vår planet blir varmare.
Allt kommer gå åt skogen!
Allt kommer gå åt skogen!
Därför låser vi in oss i den där tunnan och hoppas på att allt det där andra löser sig om vi sitter i den med kläderna på, hörlurar över öronen och händerna för ögonen.
Slutar vi köra bil, stoppar all utveckling och hoppas att vi alla ska leva för evigt så kanske!
Darwin.
Världens bästa Darwins och hans teorier om arternas överlevnad.
Ingen ångrar att de sabeltandade tigrarna dog ut.
Man måste se perspektivet.
Så det blir varmare?
Då har du två val:
Anpassa dig eller dö.
Svårare än så blir det inte.
Oavsett finns det i många människor som lever i ens hundra år så att oroa sig om vad som händer om flera hundra år?
Det känns sjukt onödigt.
Hjälp alla svältande människor som finns på jorden nu istället.