Sedan jag var liten har jag velat hjälpa andra människor. Målet var från början att flytta till Afrika och hjälpa till med att bygga barnhem och sedan jobba som volontär där men då jag inte kan åka utomlands i två veckor utan att längta hem så skippades den planen och byttes ut till att hjälpa behövande barn i Sverige. Jag har tjatat när ja bodde hemma för att vi skulle hjälpa någon som behövde det men med allt resande var det svårt. När jag köpte hus fick jag jobba dygnet runt för att få det att gå ihop men drömmen om att hjälpa har alltid funnits. Jag har pratat med alla som varit familjehem och bestämde mig för att bli kontaktperson och var detta en tid men det blev för mycket krockar med mina jobb så till slut gick det inte. I påskas hörde sedan en vän till mig av sig och undrade om jag menat allvar alla de gånger jag frågat om deras familj, de har en flicka hos dem och jag sa att jo, det är klart jag menar allvar. Hon berättade då att det var tal om en akutplacerng av en pojke på ett år . Det blev många och långa diskuissoner men vi kom fram till att barn vill vi ha, jag jobbar ändå för mycket, och möjligheten att veta att vi gjort något för en annan människa gjorde att vi bestämde oss för att köra på detta. Det blev en akututredning i pojkens hemort och vi fick så fort vi klarat av det börja träffa honom och sedan den första stunden vi träffade honom känns han som vår och jag hade offrat mitt liv för hans skull. Han bor nu hos oss permanent men träffar sin mamma en gång i månaden. Den dag jag dör kan jag dö med vetandet att jag pratade inte bara om det, jag hjälpte verkligen en annan person.