Allt som kan gå fel går fel

Allt som kan gå fel går fel, Murphys lag... Låter väldigt positivt men det känns verkligen så ibland. Av de fem försök vi gjort har embryot fastnat två gånger. Första gången blev det tidigt missfall och den andra gången fick vi veta på ultraljudet att det inte fanns några hjärtljud. Man känner sig inte som världens gladaste person när det händer men det värsta är egentligen att förhoppningarna fanns inte. Man vågar inte tro på det. Vi fick veta att jag skulle göra nytt ultraljud och det gjordes på Capiokliniken i Kristianstad några dagar senare. Fick en jättetrevlig bra läkare som konstaterade fakta och fixade en tid till morgonen efter för skrapning. Jag fick ligga där över tolv timmar innan jag fick komma in men dagen efter kändes det ändå som om det skulle lösa sig. Minns att läkaren pratade med mig precis innan narkos men hade glömt vad hon sa. Tydligen tar de alltid prover på det de skrapar och de ringde några veckor senare för att berätta att vi inte fick skaffa barn då det fanns tumörbildning i det de hade tagit ut och enda sättet att kontrollera att det inte började växa var genom hormonprover. Så mycket blodprover jag lämnat känner jag mig som en nåldyna och till slut orkade jag inte lämna fler så vet fortfarande inte om det är ok men vi antar det. Vi skulle vänta minst ett halvår och det gjorde vi. På nåt sätt måste tankarna gå som så att det finns en mening med allt. Annars orkar man inte. Det som retar mig mest är att RMC behagade inte höra av sig en enda gång under denna tiden trots att de visste vad som hänt. De har inte tid att bry sig för för dem är vi bara ytterligare en sill på rullbandet. Och det ska kallas för vård.