Tredje saken som är fel

När vi skulle till RMC första gången på riktigt (först var vi tvingade att komma på ett meningslöst möte i en aula där de informerade om vad IVF och ICSI är för något. precis som om inte alla de par som satt där hade satt sig in det innan, alla vet ju varför vi är där. Det mötet gav lika mycket som att slå orden på Google) kom vi med tanken att nu skulle allt ordna sig! Det första läkaren gör är att lägga armarna i kors över sitt bröst och frågar om vi vet om att det går att adoptera. Detta var vårt första bemötande. Konstigt vi tycker de är hemska? Hon gav oSs väldigt små chanser och vi gör det som heter ICSI nu. Kan lugnt säga att jag önskar inte min värsta fiende, om de finns, att hamna hos dem. Ögonen började öppnas och på internet och genom vänner som också varit där får jag höra liknande historier. Alla berättar hur dåligt bemötta de blir av personalen på RMC. Undantag ska göras, självklart finns det de som är ok och det är i min ögon Hanna, läkaren Sara och den utländska tjejen som jag inte minns namnet på. Hade resten av personalen varit som dem hade det inte varit några problem. Hade de inte varit upphandlade att de ska ta emot så många hade de varit tvingade till att vara trevliga för att överleva. Ingen väljer frivilligt att gå dit. Det värsta tror jag är att så många tycker detta är obehagligt att prata om så de berättar inte för andra att de gör detta. Därför klagar de inte heller. Sen tror jag många glömmer, bara de får ett barn så glömmer de hur de blev bahandlade. De håller sig sedan med massa statistik om hur duktiga de är, jaa.. Alla vet att statistik är till för att ljuga med.