Nu förstår jag

Jag har alltid varit väldigt imponerad av min pappas minne. När något hänt kan han härröra det till annat som hänt och sen berätta vilket år det hände. Jag har alltid varit varit väldigt imponerad av detta och undrat hur man kan minnas så mycket och sätta år så bra. Nu har jag börjat förstå. Det är en åldersgrej. Jag är inte så gammal men vissa händelser sitter hårt i minnet; Estonia 1994, senapsgasen i Japan 1995, Lady Diana 1997, mammas bästa kompis dog 1999, elfte september 2001, tsunamin i Thailand 2004 och så vidare.. Dessa årtal kommer sitta hårt i mitt minne tills jag sitter på hemmet. Nu kan jag förstå hur äldre människor (äldre än mig) minns när Elvis dog, omröstningen av kärnkraft med mera. De har upplevt det och det måste sitta så mycket bättre än det som man läst sig till. Eleverna jag har i skolan nu är födda 2000. Säger jag elfte september kanske de har en susning om någon berättat det för dem, samma med tsunamin i Thailand. Tsunamin och jordbävningen i Japan kommer förmodligen bli deras första starka minne om det är så att de la märke till dem. För mig var det max tre år sedan Lady Diana dog för det sitter så färskt i minnet, men det är fjorton år sen! Jag blir mörkrädd för mig själv. Alla sa alltid när man var yngre att tiden gick så snabbt och jag höll inte med dem och det gör jag inte nu heller, den rusar fram. Det gäller att lära sig leva i nuet. Vi hr bara ett liv. Som John Cleese sa "Zfff... What was that, sir? That was your life. Can I get anotherone? No, sorry."