Lönerna och facken

Jag må vara trög på något sätt men jag kan inte förstå de krav många sätter när det är dax för löneförhandlingar. Förra veckan hörde jag på radion om att nyutexaminerade skjutsköterskor vägrade ta en anställning om grundlönen gick under 24000 kronor i månaden. Vad är det som gör att dessa personer är värda detta? Jag förringar inte deras jobb eller det de gör men jag hade velat veta. Deras argument är att de har läst i tre år och därför förtjänar detta. Hur ska arbetsgivaren veta att de är värda en ingångslön som många gånger är högre än lönen de som arbetat i några år har? Jag har läst i tre och ett halvt år, därefter ett år på kvällstid så sammanlagt nästan fyra och ett halvt år. Efter sex års arbetslivserfarenhet har jag 22000 kronor i månaden. Jag klagar inte för jag visste om det när jag började plugga men jag ville verkligen bli lärare. Skulle jag då kräva 25000 kronor i månaden, eller som Lärarförbundet vill 10000 kronor mer i månaden i ingångslön? Når jag började sjuan såg man upp till och respekterade niorna. När jag började nian kom sjuorna och sa till en att flytta sig. Är det denna kull som nu är klara? Min kollega har efter ett helt liv som lärare 28000 kronor i månaden. Jag förstår inte gnället. Det går att byta yrke om man nu tycker lönen är så dålig. Det känns som om den gamla parollen "Gör din plikt, kräv din rätt" bara betyder kräv din rätt nu. Jag förstår inte att människor kan vara så självgoda och tycka de är så bra. Jag gör min plikt. Sen, kan jag kräva min rätt.