Idag kan man efter döden kremeras eller jordfästas. De flesta, åtta av tio, kremeras och detta innebär rätt stor påverkan på miljön. Regeringen ska därför nu utreda om det går att frystorkas. Idag grävs ungefär 22 ton metaller ner i jorden i form av till exempel höftimplantat och dessa ska nu ses över. Möjligheten finns att dessa kan återvinnas.
Detta kan bli en jobbig fråga etiskt då det förmodligen inte finns så många som kan tänka sig en höftkula från någon som inte längre lever. Det man inte vet har man dock inte ont av även om jag betvivlar att jag hade velat ha återanvända kroppsdelar.
Jag tänker som såhär. Om vi nu ska ha miljövänligare begravningar. Varför eldar vi upp kistan?
Jag är medveten om att detta ger många jobb men ju mer jag tänkt på det desto onödigare tycker jag det är. När jag läste till lärare kom prästen och pratade med oss om hur man skulle handla i jobbiga situationer. Han lärde ut det som för mig är sunt förnuft; ta kontakt och visa att du finns där. Det är så självklart för mig att ta kontakt med någon som inte mår bra att jag nästan blir påträngande. Jag vet att det är rädsla många gånger men det finns inget värre än folk som tittar på ett annat håll eller låtsas som ingenting när det har hänt någonting.
I vilket fall. Prästen ritade på tavlan en kista och undrade varför man inte kunde ha en kista i hårdpapp eller helt enkelt ha ett par stycken fina kistor där man hissade upp kroppen genom botten. Detta skulle innebära enorma förluster för de som tillverkar kistorna men sparat väldigt mycket pengar för de anhöriga. Det kanske skulle kunna vara en hyra på dessa kistorna?
Detta känns nästan tabu och jag kan bara gissa varför.
För mig hade det gått alldeles utmärkt att lägga mig i en pappkartong och sedan åkt på en resa för de pengarna istället. Ta en paraplydrink och ett snapsrace och tänkt på mig när jag var i livet istället.
Jag mår inte bättre som död för att jag ligger i en fin kista. Det är för mig bara onödigt.
Ska vi nu tänka på miljön tror jag att detta hade varit det bästa.
http://rod.se/metaller-fr%C3%A5n-d%C3%B6da-ska-%C3%A5tervinnas
Detta kan bli en jobbig fråga etiskt då det förmodligen inte finns så många som kan tänka sig en höftkula från någon som inte längre lever. Det man inte vet har man dock inte ont av även om jag betvivlar att jag hade velat ha återanvända kroppsdelar.
Jag tänker som såhär. Om vi nu ska ha miljövänligare begravningar. Varför eldar vi upp kistan?
Jag är medveten om att detta ger många jobb men ju mer jag tänkt på det desto onödigare tycker jag det är. När jag läste till lärare kom prästen och pratade med oss om hur man skulle handla i jobbiga situationer. Han lärde ut det som för mig är sunt förnuft; ta kontakt och visa att du finns där. Det är så självklart för mig att ta kontakt med någon som inte mår bra att jag nästan blir påträngande. Jag vet att det är rädsla många gånger men det finns inget värre än folk som tittar på ett annat håll eller låtsas som ingenting när det har hänt någonting.
I vilket fall. Prästen ritade på tavlan en kista och undrade varför man inte kunde ha en kista i hårdpapp eller helt enkelt ha ett par stycken fina kistor där man hissade upp kroppen genom botten. Detta skulle innebära enorma förluster för de som tillverkar kistorna men sparat väldigt mycket pengar för de anhöriga. Det kanske skulle kunna vara en hyra på dessa kistorna?
Detta känns nästan tabu och jag kan bara gissa varför.
För mig hade det gått alldeles utmärkt att lägga mig i en pappkartong och sedan åkt på en resa för de pengarna istället. Ta en paraplydrink och ett snapsrace och tänkt på mig när jag var i livet istället.
Jag mår inte bättre som död för att jag ligger i en fin kista. Det är för mig bara onödigt.
Ska vi nu tänka på miljön tror jag att detta hade varit det bästa.
http://rod.se/metaller-fr%C3%A5n-d%C3%B6da-ska-%C3%A5tervinnas