Mitt liv består till största delen av planering. Jag bestämmer och gör oftast allt i god tid för att jag ska kunna fungera för övrigt utan stressen av att jag inte gjort något. Det är dock väldigt olika beroende av vad det är.
Ska jag ut och resa behöver jag inte packa något. Så länge jag får VISA-kortet, passet och tandborsten med mig bryr jag mig inte. Allt annat kan jag fixa efterhand. Jag har luffat och det är inga problem. Jag har levt utan att ha så mycket som en susning om vart jag ska sova på kvällen eller dagen efter och det har inte heller varit något problem. Sådant löser sig alltid.
Min planeringsnoja kommer här hemma och nu har den ändå blivit bättre än vad den var förr. Förr kunde jag göra en lista innan jag gick och lade mig och bestämde då att jag inte fick äta eller gå och lägga mig innan jag hade klarat av allt som stod på den listan. Jag kan själv se nu att den listan många gånger var totalt omöjlig att få ihop men det fungerade ändå. Jag blev totalt knäckt om jag inte gjorde allt det jag hade satt upp för mig själv.
På denna listan finns fortfarande vissa saker kvar. Jag ska lära mig kungalängderna och traggar dem så ofta jag kan. Jag ska kunna peka ut residensstäder och alla län utan att blinka i Sverige och att kunna världens huvudstäder ska helt enkelt bara sitta där.
Middagen till dagen efter planeras dagen innan. Kläderna jag ska ha på mig tas fram dagen innan då jag vet hur väck jag är på morgonen innan jag vaknat till. Allt görs dagen innan. Här är rustat för ett tredje världskrig och det kunde blivit snökaos som låst oss inne i fyra veckor utan att vi skulle lida nöd på någonting.
De sista åren och främst sedan Lilleman kom in i bilden har jag fått bygga om detta lite. Hans behov går först. Bloggen/bloggarna blir dock ett problem. Jag brukar ligga ett bra tag fram i tiden just ifall det skulle hända något men nu har det inte blivit så vilket gjorde att det blev ett glapp igår och det är för mig väldigt irriterande. Att ligga totalt pall och enda anledningen till att gå upp är att spy är något ovanligt för mig som händer vart tionde år ungefär. Detta bör dock betyda att jag ska klara mig tills jag fyller fyrtio ungefär. Jag hoppas det. I vilket fall har jag nu lärt mig en läxa. Det ska inte hända igen.
Bilen är ett annat kapitel som jag är så oerhört trött på. Det räcker där nu och jag har redan tittat ut en ny. Jag tänker under inga omständigheter leva mitt liv med två små barn och ha en bil som kanske startar. Det spräcker allt vad planering är för mig.
Ska jag ut och resa behöver jag inte packa något. Så länge jag får VISA-kortet, passet och tandborsten med mig bryr jag mig inte. Allt annat kan jag fixa efterhand. Jag har luffat och det är inga problem. Jag har levt utan att ha så mycket som en susning om vart jag ska sova på kvällen eller dagen efter och det har inte heller varit något problem. Sådant löser sig alltid.
Min planeringsnoja kommer här hemma och nu har den ändå blivit bättre än vad den var förr. Förr kunde jag göra en lista innan jag gick och lade mig och bestämde då att jag inte fick äta eller gå och lägga mig innan jag hade klarat av allt som stod på den listan. Jag kan själv se nu att den listan många gånger var totalt omöjlig att få ihop men det fungerade ändå. Jag blev totalt knäckt om jag inte gjorde allt det jag hade satt upp för mig själv.
På denna listan finns fortfarande vissa saker kvar. Jag ska lära mig kungalängderna och traggar dem så ofta jag kan. Jag ska kunna peka ut residensstäder och alla län utan att blinka i Sverige och att kunna världens huvudstäder ska helt enkelt bara sitta där.
Middagen till dagen efter planeras dagen innan. Kläderna jag ska ha på mig tas fram dagen innan då jag vet hur väck jag är på morgonen innan jag vaknat till. Allt görs dagen innan. Här är rustat för ett tredje världskrig och det kunde blivit snökaos som låst oss inne i fyra veckor utan att vi skulle lida nöd på någonting.
De sista åren och främst sedan Lilleman kom in i bilden har jag fått bygga om detta lite. Hans behov går först. Bloggen/bloggarna blir dock ett problem. Jag brukar ligga ett bra tag fram i tiden just ifall det skulle hända något men nu har det inte blivit så vilket gjorde att det blev ett glapp igår och det är för mig väldigt irriterande. Att ligga totalt pall och enda anledningen till att gå upp är att spy är något ovanligt för mig som händer vart tionde år ungefär. Detta bör dock betyda att jag ska klara mig tills jag fyller fyrtio ungefär. Jag hoppas det. I vilket fall har jag nu lärt mig en läxa. Det ska inte hända igen.
Bilen är ett annat kapitel som jag är så oerhört trött på. Det räcker där nu och jag har redan tittat ut en ny. Jag tänker under inga omständigheter leva mitt liv med två små barn och ha en bil som kanske startar. Det spräcker allt vad planering är för mig.