Näthatet har varit ett stort diskussionsämne den sista veckan. Jag tror inte det finns många som uttryckt en åsikt öppet som inte fått känna av det. Jag har fått känna av det själv och har upplevt den hetsjakt som kommer runt detta. Det är inte roligt.
Det känns hemskt att inte kunna säga sin åsikt utan att bli jagad av de som inte håller med.
Vissa saker var förmodligen bättre förr och internet har gett varje människa friheten att uttrycka vad de vill utan några konsekvenser. För mig är detta väldigt fegt.
Jag står för vad jag tycker. Jag är fostrad till det.
De barn och ungdomar som är på väg in i internetvärlden behöver ha vuxen vägledning för att lära sig vad som är rätt och fel. På något sätt blir det lättare att påstå och säga saker till någon när man inte har deras ansikte framför sig, när personen inte är i närheten.
För mig är det föräldrarnas uppgift att sköta detta.
Tyvärr är det inte ett likhetstecken mellan att bli vuxen på pappret och verkligen bli vuxen. Jag är övertygad om att de flesta som skriver hat mot andra är vuxna. Jag betvivlar på att alla de mail jag fick var från barn och ungdomar. Gemensamt för dem i mina ögon är att de är från de lägre delarna av samhället. Den som inte kan stå för sin åsikt bör inte heller uttrycka den.
Jag har alltid tänkt likadant med de som demonstrerar. Vad du nu än demonstrerar mot och vilken sida du än håller på, visa vem du är och stå för vad du tycker. Det är det minsta du kan göra.
Publicistklubben hade en debatt med näthat som ämne och den är länkad längst ner. Deras ledord är det fria ordet och att främja debatten. Debatten börjar en bit in i filmen. (cirka sex minuter)
Jag tycker inte de främjer allas ord.
För mig är näthat inte kopplat till ett visst kön, ålder, politisk vilja eller etnicitet. För mig är näthatet kopplat mot de som har en åsikt, oavsett vad den är. De hatmail jag har fått, en hel del, kom från vänsteranhängare. I debatten talas det enbart om högeranhängare. Jag tror båda sidor är lika bra kålsupare.
Människor som gömmer sig bak masker eller på internet är fega.
Jag tror inte heller att det behöver vara mest män som beter sig såhär, kvinnor är lika duktiga på det.
Tyvärr tror jag det är väldigt svårt att komma åt detta. Att anställa människor för att jaga dessa personer hade aldrig gått. De är för många.
Det sägs att de flesta aldrig gör något. Det hjälper inte den som blivit utsatt. Det hjälper verkligen inte den som blir livrädd för att något av alla de hot som kommer är från en riktigt sjuk människa som tänker sätta sina sjuka ideer i verket. Jag har tackat min stjärna många gånger att jag bor otillgängligt ute på landet. Det blir förmodligen för mycket besvär för de flesta att ta sig hit.
En av de saker jag känner i det hela är dock att journalisterna själv har en stor del i detta näthat. När tidningarna kan hänga ut vem som helst och förstöra livet för någon på rykten, hur tror de att människor som läser detta ska agera? Har tidningen fel publicerar de en liten artikel (kvinnan med tåget på Saltsjöbanan var ett undantag, hon fick upprättelse) dagen efter och beklagar misstaget. Den tidigare publiceringen går inte att plocka väck.
Om journalister ska vara utbildade till detta bör även de hålla sig inom de ramar som de vill andra ska ha. Var mot andra som du själv vill bli behandlad. Ett gammalt, enkelt, beprövat ordspråk som borde gälla alla inom alla yrken, åldrar, politiska viljeinriktningar och livsåskådningar.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nathat-bekampas-med-nytt-grepp_7909886.svd
http://emiliepilthammar.blogspot.se/2012/11/yrkesetiska-namnden-for-journalister_20.html
http://www.publicistklubben.se/2013/02/11/debatt-stockholm-gar-nathatet-att-stoppa/
Det känns hemskt att inte kunna säga sin åsikt utan att bli jagad av de som inte håller med.
Vissa saker var förmodligen bättre förr och internet har gett varje människa friheten att uttrycka vad de vill utan några konsekvenser. För mig är detta väldigt fegt.
Jag står för vad jag tycker. Jag är fostrad till det.
De barn och ungdomar som är på väg in i internetvärlden behöver ha vuxen vägledning för att lära sig vad som är rätt och fel. På något sätt blir det lättare att påstå och säga saker till någon när man inte har deras ansikte framför sig, när personen inte är i närheten.
För mig är det föräldrarnas uppgift att sköta detta.
Tyvärr är det inte ett likhetstecken mellan att bli vuxen på pappret och verkligen bli vuxen. Jag är övertygad om att de flesta som skriver hat mot andra är vuxna. Jag betvivlar på att alla de mail jag fick var från barn och ungdomar. Gemensamt för dem i mina ögon är att de är från de lägre delarna av samhället. Den som inte kan stå för sin åsikt bör inte heller uttrycka den.
Jag har alltid tänkt likadant med de som demonstrerar. Vad du nu än demonstrerar mot och vilken sida du än håller på, visa vem du är och stå för vad du tycker. Det är det minsta du kan göra.
Publicistklubben hade en debatt med näthat som ämne och den är länkad längst ner. Deras ledord är det fria ordet och att främja debatten. Debatten börjar en bit in i filmen. (cirka sex minuter)
Jag tycker inte de främjer allas ord.
För mig är näthat inte kopplat till ett visst kön, ålder, politisk vilja eller etnicitet. För mig är näthatet kopplat mot de som har en åsikt, oavsett vad den är. De hatmail jag har fått, en hel del, kom från vänsteranhängare. I debatten talas det enbart om högeranhängare. Jag tror båda sidor är lika bra kålsupare.
Människor som gömmer sig bak masker eller på internet är fega.
Jag tror inte heller att det behöver vara mest män som beter sig såhär, kvinnor är lika duktiga på det.
Tyvärr tror jag det är väldigt svårt att komma åt detta. Att anställa människor för att jaga dessa personer hade aldrig gått. De är för många.
Det sägs att de flesta aldrig gör något. Det hjälper inte den som blivit utsatt. Det hjälper verkligen inte den som blir livrädd för att något av alla de hot som kommer är från en riktigt sjuk människa som tänker sätta sina sjuka ideer i verket. Jag har tackat min stjärna många gånger att jag bor otillgängligt ute på landet. Det blir förmodligen för mycket besvär för de flesta att ta sig hit.
En av de saker jag känner i det hela är dock att journalisterna själv har en stor del i detta näthat. När tidningarna kan hänga ut vem som helst och förstöra livet för någon på rykten, hur tror de att människor som läser detta ska agera? Har tidningen fel publicerar de en liten artikel (kvinnan med tåget på Saltsjöbanan var ett undantag, hon fick upprättelse) dagen efter och beklagar misstaget. Den tidigare publiceringen går inte att plocka väck.
Om journalister ska vara utbildade till detta bör även de hålla sig inom de ramar som de vill andra ska ha. Var mot andra som du själv vill bli behandlad. Ett gammalt, enkelt, beprövat ordspråk som borde gälla alla inom alla yrken, åldrar, politiska viljeinriktningar och livsåskådningar.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nathat-bekampas-med-nytt-grepp_7909886.svd
http://emiliepilthammar.blogspot.se/2012/11/yrkesetiska-namnden-for-journalister_20.html
http://www.publicistklubben.se/2013/02/11/debatt-stockholm-gar-nathatet-att-stoppa/