Lillasyster är här och visade sig vara frisk. Det kommer jag vara tacksam för sålänge jag lever.
Nu är det dock snart dax för mig att börja lämna prover igen.
Likt en gås som får vatten över sig har jag en förmåga att stänga av mig själv när det är något jag inte trivs med eller tycker om. Jag kan låsa mig totalt och det är en rätt skön skyddsmekanism.
Detta är en sak som jag haft totalt avstängd även om det ständigt finns i mitt huvud.
Skulle det vara fel behöver det inte göra så psykiskt ont som jag vet att det hade gjort annars.
Moderkakan skickades från sjukhuset för att testas och svaren dyker upp inom några veckor och samtidigt ska jag börja lämna prover igen. Trots alla piercingar och tatueringar är jag maniskt rädd för att bli stucken. Jag hatar nålar och det handlar om att jag inte kan kontrollera det.
Det räcker att de ska ta ett stick i en fingertopp (som är i princip omöjligt då jag har så tjockt skinn efter alla års musicerande) så får jag hjärtklappning och handsvett. Vuxet.
Logiken säger att det inte är någon fara, jag överlever, men det hjälper inte.
Jag vet att det handlar om kontroll. Jag behöver kontroll på något för att må bra.
Jag kunde alltså utan problem stuckit mig själv så hade ingen hört ett pip från mig.
Min smärttröskel är väldigt hög så just smärtan är jag inte rädd för på det sättet utan det är det att jag inte styr. Någon annan gör någonting med mig som jag inte kan påverka.
Det jobbiga med att börja ta proverna igen är utöver själva stickmomentet just detta att jag inte har kontroll över vad som händer. Jag kan inte påverka utgången och mitt sätt att skydda mig själv på är då att helt enkelt låsa det. Fungerar alldeles utmärkt till en viss punkt sen blir det bara ångest.
Jag vet att jag har ett sjukligt kontrollbehov över många saker trots att jag verkligen gör mitt bästa för att inte släppa lös allting. Jag hade mycket väl kunnat bli totalt knäpp av alla saker i mitt huvud.
Jag klarar inte offentliga toaletter och hemma städas det så fort någon har varit här. Vet jag om att någon ska komma städar jag även innan. Måste jag gå på en offentlig toalett kan jag inte röra handtaget, spolknappen eller vattenkranen. Allt måste torkas först. För att inte tala om dörrhandtaget.
Varje sak ska ha sin plats och då speciellt i köket som är mitt territorium. Jag ska kunna hämta en sak i mörkret och då ska den finnas där. Allt ligger på, en för mig, logisk plats. Knivar och vassa saker ska exempelvis ligga långt upp så inte barnen ska kunna skada sig.
Skafferiet är lika stort som ett mindre sovrum och är noggrant ordnat. Vi hade överlevt en vinter insnöade i månader på det som finns här.
Jag avskyr att åka bil med andra. Jag kör helst själv.
Flyga ska vi inte ens tala om.
Måste jag åka tåg går jag igenom vilka som sitter i närheten och ifall de skulle utgöra ett potentiellt hot. (Precis som om jag skulle kunna bedöma det) Jag tittar alltid ut var nödutgångarna är när jag kommer någonstans.
Jag kan inte dricka ur ett glas om jag inte sköljt ut det innan. Jag kan inte dricka "instängt" vatten. Det har jag fått väldigt mycket åsikter om. Det är alltså vanligt vatten som varit instängt någonstans. Det måste vara vatten från kranen. Vad jag än ska använda, även i mitt eget kök, så måste jag skölja av det först även om jag precis lagt in det i skåpet.
Landar en fluga på min mat slänger jag alltihop.
Jag har riktigt stora problem att äta ute. Det betyder att jag måste lita på att den som tillagat maten håller samma "standard" som mig själv och tvättar händerna hela tiden, slänger allt som hamnar på golvet och inte tillåter några djur i närheten. Efter att alla Ramseys program börjat gå på tv har inte dessa problemen blivit färre. Jag klarar inte att äta något som ser "annorlunda" ut som exempelvis en ljus eller mörk fläck i skinkan som ska ligga på smörgåsen. Fettranden på en köttbit skär jag bort med en god marginal och det mesta dissekeras.
Har jag klappat en hund kan jag inte göra någonting med den handen innan jag har tvättat den. Jag skulle aldrig klara av att äga ett pälsdjur.
Jag vet att det är jag som har problem. Det enda är att jag fortfarande kan kontrollera det och den som inte vet om det kommer inte märka av det. Jag tror dessutom inte att jag är helt ensam på jorden om att ha fixidéer.
Detta kontrollbehov förstör för mig när jag hamnar i sådana här situationer. Mitt psyke har ytterst svårt att hantera allt jag inte kan vara med och styra. Döden är väl det yttersta.
Skulle proverna visa att det finns tumörer måste jag förlita mig på sjukvårdspersonal som inte känner mig och inte vet vem jag är eller hur jag fungerar. Jag kan inte styra detta.
Fram till den dag det sista beskedet kommer om att allt förhoppningsvis är bra låser jag detta så gott jag kan. Sist slutade jag lämna prover och svarade inte när de ringde.
Det löser inga problem men det blir betydligt mycket behagligare här inne i bubblan.
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=895
http://www.cancercentrum.se/Global/OCNorra/RCC%20dokument/v%C3%A5rdprogram/trofoblastvpg991223.pdf
Nu är det dock snart dax för mig att börja lämna prover igen.
Likt en gås som får vatten över sig har jag en förmåga att stänga av mig själv när det är något jag inte trivs med eller tycker om. Jag kan låsa mig totalt och det är en rätt skön skyddsmekanism.
Detta är en sak som jag haft totalt avstängd även om det ständigt finns i mitt huvud.
Skulle det vara fel behöver det inte göra så psykiskt ont som jag vet att det hade gjort annars.
Moderkakan skickades från sjukhuset för att testas och svaren dyker upp inom några veckor och samtidigt ska jag börja lämna prover igen. Trots alla piercingar och tatueringar är jag maniskt rädd för att bli stucken. Jag hatar nålar och det handlar om att jag inte kan kontrollera det.
Det räcker att de ska ta ett stick i en fingertopp (som är i princip omöjligt då jag har så tjockt skinn efter alla års musicerande) så får jag hjärtklappning och handsvett. Vuxet.
Logiken säger att det inte är någon fara, jag överlever, men det hjälper inte.
Jag vet att det handlar om kontroll. Jag behöver kontroll på något för att må bra.
Jag kunde alltså utan problem stuckit mig själv så hade ingen hört ett pip från mig.
Min smärttröskel är väldigt hög så just smärtan är jag inte rädd för på det sättet utan det är det att jag inte styr. Någon annan gör någonting med mig som jag inte kan påverka.
 |
| luisarbaizaescalante.blogspot.com |
Det jobbiga med att börja ta proverna igen är utöver själva stickmomentet just detta att jag inte har kontroll över vad som händer. Jag kan inte påverka utgången och mitt sätt att skydda mig själv på är då att helt enkelt låsa det. Fungerar alldeles utmärkt till en viss punkt sen blir det bara ångest.
Jag vet att jag har ett sjukligt kontrollbehov över många saker trots att jag verkligen gör mitt bästa för att inte släppa lös allting. Jag hade mycket väl kunnat bli totalt knäpp av alla saker i mitt huvud.
Jag klarar inte offentliga toaletter och hemma städas det så fort någon har varit här. Vet jag om att någon ska komma städar jag även innan. Måste jag gå på en offentlig toalett kan jag inte röra handtaget, spolknappen eller vattenkranen. Allt måste torkas först. För att inte tala om dörrhandtaget.
Varje sak ska ha sin plats och då speciellt i köket som är mitt territorium. Jag ska kunna hämta en sak i mörkret och då ska den finnas där. Allt ligger på, en för mig, logisk plats. Knivar och vassa saker ska exempelvis ligga långt upp så inte barnen ska kunna skada sig.
Skafferiet är lika stort som ett mindre sovrum och är noggrant ordnat. Vi hade överlevt en vinter insnöade i månader på det som finns här.
Jag avskyr att åka bil med andra. Jag kör helst själv.
Flyga ska vi inte ens tala om.
Måste jag åka tåg går jag igenom vilka som sitter i närheten och ifall de skulle utgöra ett potentiellt hot. (Precis som om jag skulle kunna bedöma det) Jag tittar alltid ut var nödutgångarna är när jag kommer någonstans.
Jag kan inte dricka ur ett glas om jag inte sköljt ut det innan. Jag kan inte dricka "instängt" vatten. Det har jag fått väldigt mycket åsikter om. Det är alltså vanligt vatten som varit instängt någonstans. Det måste vara vatten från kranen. Vad jag än ska använda, även i mitt eget kök, så måste jag skölja av det först även om jag precis lagt in det i skåpet.
Landar en fluga på min mat slänger jag alltihop.
Jag har riktigt stora problem att äta ute. Det betyder att jag måste lita på att den som tillagat maten håller samma "standard" som mig själv och tvättar händerna hela tiden, slänger allt som hamnar på golvet och inte tillåter några djur i närheten. Efter att alla Ramseys program börjat gå på tv har inte dessa problemen blivit färre. Jag klarar inte att äta något som ser "annorlunda" ut som exempelvis en ljus eller mörk fläck i skinkan som ska ligga på smörgåsen. Fettranden på en köttbit skär jag bort med en god marginal och det mesta dissekeras.
Har jag klappat en hund kan jag inte göra någonting med den handen innan jag har tvättat den. Jag skulle aldrig klara av att äga ett pälsdjur.
Jag vet att det är jag som har problem. Det enda är att jag fortfarande kan kontrollera det och den som inte vet om det kommer inte märka av det. Jag tror dessutom inte att jag är helt ensam på jorden om att ha fixidéer.
Detta kontrollbehov förstör för mig när jag hamnar i sådana här situationer. Mitt psyke har ytterst svårt att hantera allt jag inte kan vara med och styra. Döden är väl det yttersta.
Skulle proverna visa att det finns tumörer måste jag förlita mig på sjukvårdspersonal som inte känner mig och inte vet vem jag är eller hur jag fungerar. Jag kan inte styra detta.
Fram till den dag det sista beskedet kommer om att allt förhoppningsvis är bra låser jag detta så gott jag kan. Sist slutade jag lämna prover och svarade inte när de ringde.
Det löser inga problem men det blir betydligt mycket behagligare här inne i bubblan.
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=895
http://www.cancercentrum.se/Global/OCNorra/RCC%20dokument/v%C3%A5rdprogram/trofoblastvpg991223.pdf