Ibland är sjukvården bra! Speciellt när man får besked om att man är frisk.
Helt frisk kommer jag förmodligen aldrig att bli då jag fortfarande pratar för mycket och har en miljon idéer som alltid kräver att få komma ut i ljuset. Jag har dock efter ett par månaders väntan fått besked att jag är fysiskt frisk. Det finns inga tumörbildningar och mitt liv kommer rulla vidare som så många andras.
Gemensamt för alla som blir riktigt rädda att de inte kommer överleva, även om det är det enda vi vet att vi inte gör, är nog att man plötsligt kollar av vad som är viktigt i livet. Vad som betyder någonting och vad man värderar högst.
Jag vet att många tycker att jag är väldigt udda då jag är så öppen med allt runt mitt liv och mig men det är så jag fungerar. Genom att berätta allt självmant behöver ingen undra och det blir inget skitsnack vilket annars är väldigt lätt. För mig är det väldigt märkligt med alla de människor som aldrig berättar. Som aldrig säger vad de varit med om eller hur de känner inför något.
Då jag alltid pratar för mycket och många gånger upplevs som för rättfram händer det med jämna mellanrum att jag inte får det svar jag förväntade mig när jag frågar. Att någon berättar att allt inte är som det ska är en sorts förtroende som man inte kan låtsas som att man inte hörde.
Ändå tror jag att det är en av de vanligaste reaktionerna.
När någon råkar ut för något. Antingen själv, familjen eller vännerna är det så många som vänder ryggen och går mot ett annat håll. De är egentligen rädda men skyller på att de inte vill störa eller lägga sig i. Jag fungerar precis tvärtom. När jag hör att något hänt någon gör jag det motsatta och letar upp personen i fråga. Det finns inget värre än tysta människor.
Näst efter det kommer hycklande människor.
Det är personer som gärna tycker och tänker väldigt mycket, men bakom ryggen på den som blivit drabbad. De erkänner aldrig öppet att de vet vad du drabbats av.
Tyvärr har "jag", trots att jag inte är sådär väldigt lastgammal, drabbats av många vänner som tyvärr gått vidare alldeles för tidigt av en mängd olika orsaker. Det första jag gjort när jag hört talas om det är att ta kontakt med de anhöriga i de fall jag känt dem. Det är ingen som minns vad man sa efteråt men man minns vilka som hörde av sig. Vilka som brydde sig.
För mig har alltid en av grundstenarna varit att leva som jag lär. Jag klarar inte människor som utåt sett står för en sak men när du inte längre tittar gör tvärtom. Människor inom yrken där andra personer ska få prata av sig bör i mina ögon vara felfria även om jag vet att det inte är så. En präst som gått på krogen, full och raggat när frun var hemma hade aldrig fått mitt förtroende och detsamma gäller alla andra personer med liknande yrken.
Jag kommer leva vidare men mina tankar är ständigt hos dem som inte längre finns här. Varje dag och varje minut finns det någon som mister en anhörig.
Jag tänker åter igen försöka slå ett slag för att du som enskild person ska kunna hjälpa någon annan: Gå med i Tobias Registret och få möjligheten att rädda någon annans liv.
Deras liv kan hänga på att just DU bryr dig!
www.tobiasregistret.se
Helt frisk kommer jag förmodligen aldrig att bli då jag fortfarande pratar för mycket och har en miljon idéer som alltid kräver att få komma ut i ljuset. Jag har dock efter ett par månaders väntan fått besked att jag är fysiskt frisk. Det finns inga tumörbildningar och mitt liv kommer rulla vidare som så många andras.
Gemensamt för alla som blir riktigt rädda att de inte kommer överleva, även om det är det enda vi vet att vi inte gör, är nog att man plötsligt kollar av vad som är viktigt i livet. Vad som betyder någonting och vad man värderar högst.
Jag vet att många tycker att jag är väldigt udda då jag är så öppen med allt runt mitt liv och mig men det är så jag fungerar. Genom att berätta allt självmant behöver ingen undra och det blir inget skitsnack vilket annars är väldigt lätt. För mig är det väldigt märkligt med alla de människor som aldrig berättar. Som aldrig säger vad de varit med om eller hur de känner inför något.
Då jag alltid pratar för mycket och många gånger upplevs som för rättfram händer det med jämna mellanrum att jag inte får det svar jag förväntade mig när jag frågar. Att någon berättar att allt inte är som det ska är en sorts förtroende som man inte kan låtsas som att man inte hörde.
Ändå tror jag att det är en av de vanligaste reaktionerna.
.png) |
| yonasu.com |
Näst efter det kommer hycklande människor.
Det är personer som gärna tycker och tänker väldigt mycket, men bakom ryggen på den som blivit drabbad. De erkänner aldrig öppet att de vet vad du drabbats av.
Tyvärr har "jag", trots att jag inte är sådär väldigt lastgammal, drabbats av många vänner som tyvärr gått vidare alldeles för tidigt av en mängd olika orsaker. Det första jag gjort när jag hört talas om det är att ta kontakt med de anhöriga i de fall jag känt dem. Det är ingen som minns vad man sa efteråt men man minns vilka som hörde av sig. Vilka som brydde sig.
För mig har alltid en av grundstenarna varit att leva som jag lär. Jag klarar inte människor som utåt sett står för en sak men när du inte längre tittar gör tvärtom. Människor inom yrken där andra personer ska få prata av sig bör i mina ögon vara felfria även om jag vet att det inte är så. En präst som gått på krogen, full och raggat när frun var hemma hade aldrig fått mitt förtroende och detsamma gäller alla andra personer med liknande yrken.
Jag kommer leva vidare men mina tankar är ständigt hos dem som inte längre finns här. Varje dag och varje minut finns det någon som mister en anhörig.
Jag tänker åter igen försöka slå ett slag för att du som enskild person ska kunna hjälpa någon annan: Gå med i Tobias Registret och få möjligheten att rädda någon annans liv.
Deras liv kan hänga på att just DU bryr dig!
www.tobiasregistret.se