Inser att jag, eller vi, är udda.
Jag tänker dock tvärtom.
Sedan jag var liten har ett av mina ledord varit "Kan pebbla". Jag kan själv.
Jag har ingen sjukdom, inga större fel (på papper i alla fall) och jag kan ta hand om mig själv.
Jag behöver egentligen ingen om jag inte själv väljer det.
Varför i hela världen skulle jag då behöva någon som klappar mig på handen, berättar för mig att jag är duktig eller masserar min rygg när Mini ska komma?
Uppfattningen är att "Det är det största ni får vara med om!".
Det är ett barn som ska födas. Ingen världsupptäckt av en ny art eller en världsuppfinning.
Detta är något som händer varje dag hela tiden jorden över.
Om det största i någons liv är när ett barn ska komma ut från någon som ligger och skriker undrar jag över hur människor tänker om sina barns fortsatta liv.
Varje dag nu är betydligt viktigare än just den dagen för ärligt talat, den var en "pain in..".
Ni förstår.
Ok, det var barnets födelsedag och det är jättefint. Att titta på Lillan nu är dock betydligt finare än när hon kom upp på bröstet slemmig och dan. Att se detta glada ansikte med sina få tänder i munnen är betydligt mycket mer värt.
Detta borde också betyda att de som adopterar barn missar något stort.
Ärligt: Nej. Vi har typ varit med om båda sakerna och det är ingen skillnad i känslan, den är samma förutom det fakta att det inte gjorde ont när Lilleman kom. Känslorna för barnen är dock exakt samma. De som nu anser att födelsen är "det största i livet". Hmm.. Hitta på mer saker.
Det är inte så att vi tycker mindre om barnen och med tanke på hur mycket energi vi fått lägga ner för att få dem borde ju vi då vara extra glada vid alla sådana här små tillfällen. Självklart är vi glada för barnen! Barnen är dock betydligt mer än den stunden på BB som i mina ögon är det minsta och enbart en start på ett förhoppningsvis långt liv.
När Lillan föddes hann inte min man in. Ingen förlust i det för jag hade förmodligen slagit ihjäl honom. Jag må oftast se glad ut men jag har ett fruktansvärt humör många gånger och nu slapp han det. Barnmorskan fick det istället till den grad att jag fick be om ursäkt efteråt. Jag tål verkligen inte när någon behandlar mig som om jag är mindre vetande och när en annan vuxen människa sätter sig och klappar mig på handen som om jag var fem år gammal samt pratar med bebisröst, rinner mitt sinne. Jag behöver inte det. Prata med mig som en annan vuxen människa även om jag nu råkar ha ont. Det onda går ju över.
Vi är två vuxna människor som nu är överens om att när Mini ska födas och vi kan välja, ska han stanna hemma där det finns två små barn som behöver honom betydligt mer än vad jag gör. Han kan inte hjälpa mig på något sätt där inne och behöver jag något finns där utbildad personal som kan fixa det. Ok, kanske, om det varit första barnet men det är det inte. När Lillan fötts kom min man in och var där några timmar sen körde han hem för att hämta oss dagen efter. Jag fick inte åka hem samma kväll annars hade jag gjort det. Det är ett barn som har fötts och ingen sjukdom vilket gör att jag verkligen inte alls förstår varför man ska ligga kvar.
Jag längtar alltid hem.
När jag var inne hos barnmorskan sist, som jag nu måste gå till lika ofta som med Lillan då Mini besetämt sig för att vara lika liten och följa sin systers kurva, blev hon förvånad när jag sa att min man inte skulle med. Hon pratade då om att man kunde behöva stöd. Stöd?
Det bästa stöd han kan vara är för de andra barnen och det är vi överens om även om det för många andra verkar helt oförståeligt. Vi får se hur det blir men kan vi välja åker jag själv.
Vi kanske är udda i detta, men vi är helt överens.
Jag tänker dock tvärtom.
Sedan jag var liten har ett av mina ledord varit "Kan pebbla". Jag kan själv.
Jag har ingen sjukdom, inga större fel (på papper i alla fall) och jag kan ta hand om mig själv.
Jag behöver egentligen ingen om jag inte själv väljer det.
Varför i hela världen skulle jag då behöva någon som klappar mig på handen, berättar för mig att jag är duktig eller masserar min rygg när Mini ska komma?
Uppfattningen är att "Det är det största ni får vara med om!".
Det är ett barn som ska födas. Ingen världsupptäckt av en ny art eller en världsuppfinning.
Detta är något som händer varje dag hela tiden jorden över.
Om det största i någons liv är när ett barn ska komma ut från någon som ligger och skriker undrar jag över hur människor tänker om sina barns fortsatta liv.
Varje dag nu är betydligt viktigare än just den dagen för ärligt talat, den var en "pain in..".
Ni förstår.
Ok, det var barnets födelsedag och det är jättefint. Att titta på Lillan nu är dock betydligt finare än när hon kom upp på bröstet slemmig och dan. Att se detta glada ansikte med sina få tänder i munnen är betydligt mycket mer värt.
Detta borde också betyda att de som adopterar barn missar något stort.
Ärligt: Nej. Vi har typ varit med om båda sakerna och det är ingen skillnad i känslan, den är samma förutom det fakta att det inte gjorde ont när Lilleman kom. Känslorna för barnen är dock exakt samma. De som nu anser att födelsen är "det största i livet". Hmm.. Hitta på mer saker.
Det är inte så att vi tycker mindre om barnen och med tanke på hur mycket energi vi fått lägga ner för att få dem borde ju vi då vara extra glada vid alla sådana här små tillfällen. Självklart är vi glada för barnen! Barnen är dock betydligt mer än den stunden på BB som i mina ögon är det minsta och enbart en start på ett förhoppningsvis långt liv.
När Lillan föddes hann inte min man in. Ingen förlust i det för jag hade förmodligen slagit ihjäl honom. Jag må oftast se glad ut men jag har ett fruktansvärt humör många gånger och nu slapp han det. Barnmorskan fick det istället till den grad att jag fick be om ursäkt efteråt. Jag tål verkligen inte när någon behandlar mig som om jag är mindre vetande och när en annan vuxen människa sätter sig och klappar mig på handen som om jag var fem år gammal samt pratar med bebisröst, rinner mitt sinne. Jag behöver inte det. Prata med mig som en annan vuxen människa även om jag nu råkar ha ont. Det onda går ju över.
 |
| vimedbarn.se |
Vi är två vuxna människor som nu är överens om att när Mini ska födas och vi kan välja, ska han stanna hemma där det finns två små barn som behöver honom betydligt mer än vad jag gör. Han kan inte hjälpa mig på något sätt där inne och behöver jag något finns där utbildad personal som kan fixa det. Ok, kanske, om det varit första barnet men det är det inte. När Lillan fötts kom min man in och var där några timmar sen körde han hem för att hämta oss dagen efter. Jag fick inte åka hem samma kväll annars hade jag gjort det. Det är ett barn som har fötts och ingen sjukdom vilket gör att jag verkligen inte alls förstår varför man ska ligga kvar.
Jag längtar alltid hem.
När jag var inne hos barnmorskan sist, som jag nu måste gå till lika ofta som med Lillan då Mini besetämt sig för att vara lika liten och följa sin systers kurva, blev hon förvånad när jag sa att min man inte skulle med. Hon pratade då om att man kunde behöva stöd. Stöd?
Det bästa stöd han kan vara är för de andra barnen och det är vi överens om även om det för många andra verkar helt oförståeligt. Vi får se hur det blir men kan vi välja åker jag själv.
Vi kanske är udda i detta, men vi är helt överens.