Så många gånger jag tackat min lyckliga stjärna att jag föddes i Sverige.
Jag föddes i ett land med rinnande rent vatten i kranen och andra saker som gör att livet blir behagligt att leva.
Att vara med barn är inget jag tycker om eller uppskattar.
Jag är medveten om att det finns de som tycker att det är jättemysigt på alla sätt och vis men jag tycker det är jobbigt helt enkelt.
Att konstant kräkas, inte kunna äta hur mycket när och hur man vill, halsbränna och uppstötningar. De sista månaderna är en katastrof. Vatten i hela kroppen så att skor som är tre storlekar för stora helt plötsligt inte längre går på för att tårna står rakt upp i det som brukar vara en fot men mera ser ut som en fotboll. Jag gillar det inte. Kläderna passar inte. Någon som sparkar på revbenen och trycker på så att det inte går att andas.
Jag har inte blivit synligt jättestor men har ändå lyckats med konststycket att gå upp sexton kilo första gången och nitton kilo andra gången. Två veckor efter har dock allt varit borta och de som har sett mig tycker inte alls att jag varit stor även om jag själv känt mig som en boll.
Förlossningen sen är verkligen inget som är trevligt men när man väl ligger där är det lite för sent att ångra sig. Första gången hann jag inte få någon bedövning alls men nu andra gången blev det lustgas. Tack för denna fantastiska uppfinning!
Ont gör det dock ändå.
För att inte tala om efteråt.
Saker som jag för tio år sedan inte hade en aning om blir plötsligt väldigt verkliga och en vecka efteråt känns det fortfarande som om någonting är väldigt fel och att ställa sig i duschen är det enda som känns riktigt ok.
Så många gånger jag funderat över de som föder barn i riktigt varma länder utan tillgång till rent rinnande vatten. Bedövningen vet jag att man överlever utan, men friskt vatten efteråt!?
Fruktansvärd känsla att alltid känna sig äcklig.
Som tur är går det över snabbt.
Jag vaknade vid sex och gick på toa för att tjugo minuter senare komma fram till att det nog var värkar jag hade. Jag har väldigt hög smärttröskel och var även denna gång väldigt rädd för att jag skulle föda barn hemma i soffan utan att märka det.
Det är dock helt omöjligt att missa när man väl är där.
Ett samtal till syster min och ett till förlossningen i tron att det förmodligen var lugnt.
Tjugo över sju skrevs jag in och tösen är född kvart i åtta.
Hade vi kört till Karlskrona hade hon fötts runt Åryd någonstans. Inte för att jag har något emot Åryd men det känns bättre att hinna till Kristianstads förlossning.
Tio hade de klarat av allt de var tvungna att göra med mig och då var jag redo att åka hem.
Det finns dock regler som säger att man måste stanna sex timmar så då var det bara att vänta.
Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför man stannar i många dagar om det inte har varit några komplikationer runt hela händelsen. Mini har dessutom två syskon hemma som också behöver omvårdnad.
Då vi gick hem så tidigt måste man besöka läkaren två dagar senare och hon sa att det var bra att stanna kvar om man var lite osäker på sin situation men att det verkligen inte behövs.
Tack! Jag kan inte påstå att jag vet allt om hur man ska sköta barn och ingen kan förbereda en på hur det plötsligt är att sakna en arm för at kunna bära alla barnen men det är inga problem om man inte väljer att se det så. Allt går!
Hur ont det än gör så försvinner den akuta smärtan direkt och två veckor senare känns allt ok. Det kunde varit värre! Idag känns det avlägset, måste ha hänt för längesen och det gör inte längre så ont. Kroppen är helt enkelt fantastisk!
Länkar en film där två män genomgår en simulerad förlossning mestadels till er män som tror det är hur lätt som helst. Smärtan är inte kul men när man tittar på barnen så hade man gjort det tio gånger om. De är det bästa som hänt, allihop!
https://www.youtube.com/watch?v=rLylUggZDuU
Jag föddes i ett land med rinnande rent vatten i kranen och andra saker som gör att livet blir behagligt att leva.
Att vara med barn är inget jag tycker om eller uppskattar.
Jag är medveten om att det finns de som tycker att det är jättemysigt på alla sätt och vis men jag tycker det är jobbigt helt enkelt.
Att konstant kräkas, inte kunna äta hur mycket när och hur man vill, halsbränna och uppstötningar. De sista månaderna är en katastrof. Vatten i hela kroppen så att skor som är tre storlekar för stora helt plötsligt inte längre går på för att tårna står rakt upp i det som brukar vara en fot men mera ser ut som en fotboll. Jag gillar det inte. Kläderna passar inte. Någon som sparkar på revbenen och trycker på så att det inte går att andas.
Jag har inte blivit synligt jättestor men har ändå lyckats med konststycket att gå upp sexton kilo första gången och nitton kilo andra gången. Två veckor efter har dock allt varit borta och de som har sett mig tycker inte alls att jag varit stor även om jag själv känt mig som en boll.
 |
| Karlstad.se |
Förlossningen sen är verkligen inget som är trevligt men när man väl ligger där är det lite för sent att ångra sig. Första gången hann jag inte få någon bedövning alls men nu andra gången blev det lustgas. Tack för denna fantastiska uppfinning!
Ont gör det dock ändå.
För att inte tala om efteråt.
Saker som jag för tio år sedan inte hade en aning om blir plötsligt väldigt verkliga och en vecka efteråt känns det fortfarande som om någonting är väldigt fel och att ställa sig i duschen är det enda som känns riktigt ok.
Så många gånger jag funderat över de som föder barn i riktigt varma länder utan tillgång till rent rinnande vatten. Bedövningen vet jag att man överlever utan, men friskt vatten efteråt!?
Fruktansvärd känsla att alltid känna sig äcklig.
Som tur är går det över snabbt.
Jag vaknade vid sex och gick på toa för att tjugo minuter senare komma fram till att det nog var värkar jag hade. Jag har väldigt hög smärttröskel och var även denna gång väldigt rädd för att jag skulle föda barn hemma i soffan utan att märka det.
Det är dock helt omöjligt att missa när man väl är där.
Ett samtal till syster min och ett till förlossningen i tron att det förmodligen var lugnt.
Tjugo över sju skrevs jag in och tösen är född kvart i åtta.
Hade vi kört till Karlskrona hade hon fötts runt Åryd någonstans. Inte för att jag har något emot Åryd men det känns bättre att hinna till Kristianstads förlossning.
Tio hade de klarat av allt de var tvungna att göra med mig och då var jag redo att åka hem.
Det finns dock regler som säger att man måste stanna sex timmar så då var det bara att vänta.
Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå varför man stannar i många dagar om det inte har varit några komplikationer runt hela händelsen. Mini har dessutom två syskon hemma som också behöver omvårdnad.
Då vi gick hem så tidigt måste man besöka läkaren två dagar senare och hon sa att det var bra att stanna kvar om man var lite osäker på sin situation men att det verkligen inte behövs.
Tack! Jag kan inte påstå att jag vet allt om hur man ska sköta barn och ingen kan förbereda en på hur det plötsligt är att sakna en arm för at kunna bära alla barnen men det är inga problem om man inte väljer att se det så. Allt går!
Hur ont det än gör så försvinner den akuta smärtan direkt och två veckor senare känns allt ok. Det kunde varit värre! Idag känns det avlägset, måste ha hänt för längesen och det gör inte längre så ont. Kroppen är helt enkelt fantastisk!
Länkar en film där två män genomgår en simulerad förlossning mestadels till er män som tror det är hur lätt som helst. Smärtan är inte kul men när man tittar på barnen så hade man gjort det tio gånger om. De är det bästa som hänt, allihop!
https://www.youtube.com/watch?v=rLylUggZDuU