Vissa saker är förskräckliga och detta är en av dem. Det värsta är sedan att läsa artiklar som så uppenbart och tydligt visar på att FNs barnkonvention och barnperspektivet ständigt försummas i vårt avlånga land.
Jag är den siste att försvara någon som gör fel, för just fel anser jag att alla kan göra. Att det finns socialarbetare som inte gör sitt arbete på rätt sätt är jag övertygad om. Att det finns många föräldrar som inte bör vara föräldrar är jag lika övertygad om. Det är också anledningen till att jag under många år hävdat att det ska finnas en andra instans att vända sig till om man inte är nöjd med den man har. En second opinion, någon utifrån som ser över så att allt har gått rätt till.
Faktum är dock, att människor som arbetar inom socialen är fruktansvärt utsatta. I artiklarna nedan länkas det till socialarbetare som fått sina liv förstörda då föräldrar till tvångsomhändertagna barn lagt upp sidor på nätet där socialarbetare och deras familjer hängts ut och anklagats för att exempelvis vara pedofiler. Det finns facebooksidor där människor i detta yrke hängs ut, där människor som vill få fram barnperspektivet jagas med blåslampa av arga biologiska föräldrar.
Av de barn som vårdas under LVU, Lagen om vård av unga, finns det garanterat stora missar och det jag får upp i min tanke är Marks kommun som så tydligt visade hur fel en socialtjänst kan göra.
Det är dock så, att för att få ett LVU på ett barn måste handlingarna passera en domstol. Det är inte bara socialsekreterare eller socionomer som enskilt tar dessa beslut utan det är en stor process.
Jag har full förståelse för att människor som får sina barn placerade är arga, ledsna och besvikna men när de börjar trakassera andra människor på nätet visar de, åtminstone för mig, att de uppenbarligen inte är några bra förebilder för några barn.
För ett tag sedan såg jag ett klipp från Malou om ett föräldrapar som fått sitt barn LVUat då sjukhuset där de sökte vård åt sonen trodde de skakat honom. De berättar sakligt vad som hänt och hur fel det kan bli. De blev dock friade och fick behålla både den pojken och sina andra barn. Hemmet de bodde på kom fram till att de var bra föräldrar och detta visar för mig att systemet fungerar. De var oskyldiga och blev därför inte drabbade mer. Jag vet dock att det garanterat finns missar någonstans i Sverige, men jag anser att socialtjänsten i de flesta fall har rätt.
Fallet i Hörby har upprört mig något oerhört. En flicka som verkligen fick se den tuffa sidan av livet från födseln hittades av socialen som en fyramånaders bebis, med brutet lårben, svårt misshandlat och apatiskt. Båda föräldrarna dömdes till fängelse. Pappan för misshandeln och mamman för att inte ha ingripit. Skillnaderna mellan detta och Yara är för mig det faktum att flickan levde när de hittade henne, samt att mamman blivit misshandlad även hon av pappan till barnet. Det spelar dock ingen roll. Hur dåligt du än mår, hur illa du än anser det vara ställt, så försvarar du ditt barn. Det är en instinkt som syns i all historia och mina tankar går till den gamla berättelsen där två kvinnor hävdar att barnet är deras. När domen kommer att barnets ska klyvas i mitten backar den riktiga mamman, för barnets bästa. Om man inte kan försvara ett spädbarn som sedermera enligt rätten varit "känslomässigt undernärd" så har man stora brister i den omvårdnad man ska ha som förälder.
Föräldrarna fick fängelse och flickan, fyra månader gammal, blev placerad i ett familjehem där hon började må bra. Familjehemmet är nu hennes familj.
Den biologiska mamman ska ha umgänge, vilket är det normala oavsett vad som har hänt, och under ett sådant tar hon flickan och försvinner. Dagens Nyheter skriver en stor artikel om den stackars mamman. Barnperspektivet?
Den biologiska mamman kidnappade det barn, som hon visserligen har samma blod som, men som hon inte har kunnat ge den kärlek det behövt. Familjehemmet har dock klarat det och de är nu flickans familj. FNs barnkonvention tar i en rad artiklar upp vad som är bäst för barnet. Barnet ska sättas i främsta rummet och de olika artiklarna pekar på vikten av att barnets åsikt är viktig, att barnet ska få uttrycka sin mening.
Vad ett treårigt barn har för en tanke behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Detta barn har en familj, familjehemmet. Tillfrågas flickan kommer hon berätta det men det går inte som det ser ut nu då den biologiska mamman har kidnappat henne och håller henne gömd.
Detta är alltså en biologisk mamma som flickan inte har något större band till. Ett barn som garanterat frågar efter sina föräldrar, sitt dagis, sina vänner, sin bostad. Allt. Ett barn som ryckts upp från de rötter som gjort henne trygg och fått henne att må bra.
Den stora frågan, speciellt i DNs artikel överst nederst, är då barnperspektivet.
Ser den biologiska mamman till det?
Nej.
Ser DN till det?
Nej.
Vad är då barnperspektiv enligt mig?
Jo, det är att se saken från denna treårings ögon. Hon minns inget annat än familjehemmet, vilket hon förmodligen ska vara glad för. Vad vill då denna treåring? Hon vill garanterat hem, och hem är till familjehemmet. Hon vet inte att hon inte är deras barn för hon är för liten för det. DNs artikel tar upp att den biologiska mamman säger att hon leker och är glad. Ja, barn anpassar sig snabbt och säger bara emot när de är med människor de känner trygghet hos och det är hon inte. Bara det faktum att DN, som är en så stor tidning, väljer sida så tydligt är skrämmande.
De tycker synd om den biologiska mamman som inte gjort något fel, som faktiskt inte misshandlade dottern utan bara såg på. Anser då journalisten och DN att Yaras morbror med ska frikännas? Den enda skillnaden mellan dessa fall är åldern på barnet och det faktum att detta flickebarn hittades innan hon misshandlats till döds.
Att passivt stå jämte och se på, speciellt när ens eget barn misshandlas, är inte friskt och klarar man det brister man för mig i all omvårdnad som finns och det enda som borde vara rätt, skulle vara att placera detta barn och sedan adoptera bort det. Någonstans måste gränsen gå.
En förälder för mig är inte ett biologiskt DNA-band utan den som bryr sig om barnet och ger det allt det som borde vara självklart. Kärlek, kärlek, kärlek och omvårdnad.
En förälder är den som under alla omständigheter ser till barnets bästa och den som påstår att blod är tjockare än vatten och anser att "riktiga" föräldrar enbart är de med biologiska band, kan förklara det för alla de placerade barn som har bra familjehem samt de som är adopterade.
Finns det någon rättvisa i världen får den lilla flickan komma hem och familjehemmet tilldömas vårdnaden. I sak förändrar det ingenting för den biologiska mamman då hon fortsatt får ha umgänge med henne, men för barnet innebär det en oerhörd trygghet att veta var det hör hemma och efter nästan tre år i ett hem, är det där hon ska stanna.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/mamman-har-vardnaden-om-dottern-anda-jagas-hon/
http://rfts-information.se/vanliga%20fr%C3%A5gor.html
http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/05/30/vi-maste-kampa-for-barnen/
http://www.sydsvenskan.se/skane/mamma-som-domts-for-misshandel-rovade-bort-sin-dotter/
http://www.sydsvenskan.se/sverige/barnens-ratt-tappas-bort/
http://www.metro.se/nyheter/trearing-bortford-av-domd-mamma/HdzoeA!8IQZ73jIfUzXFhv92yFeng/
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2634151-uthangda-som-pedofiler-pa-natet
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2634573-han-ligger-bakom-uthangningarna
http://www.expressen.se/debatt/barn-maste-adopteras-mot-foraldrarnas-vilja/
https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#short
Jag är den siste att försvara någon som gör fel, för just fel anser jag att alla kan göra. Att det finns socialarbetare som inte gör sitt arbete på rätt sätt är jag övertygad om. Att det finns många föräldrar som inte bör vara föräldrar är jag lika övertygad om. Det är också anledningen till att jag under många år hävdat att det ska finnas en andra instans att vända sig till om man inte är nöjd med den man har. En second opinion, någon utifrån som ser över så att allt har gått rätt till.
Faktum är dock, att människor som arbetar inom socialen är fruktansvärt utsatta. I artiklarna nedan länkas det till socialarbetare som fått sina liv förstörda då föräldrar till tvångsomhändertagna barn lagt upp sidor på nätet där socialarbetare och deras familjer hängts ut och anklagats för att exempelvis vara pedofiler. Det finns facebooksidor där människor i detta yrke hängs ut, där människor som vill få fram barnperspektivet jagas med blåslampa av arga biologiska föräldrar.Av de barn som vårdas under LVU, Lagen om vård av unga, finns det garanterat stora missar och det jag får upp i min tanke är Marks kommun som så tydligt visade hur fel en socialtjänst kan göra.
Det är dock så, att för att få ett LVU på ett barn måste handlingarna passera en domstol. Det är inte bara socialsekreterare eller socionomer som enskilt tar dessa beslut utan det är en stor process.
Jag har full förståelse för att människor som får sina barn placerade är arga, ledsna och besvikna men när de börjar trakassera andra människor på nätet visar de, åtminstone för mig, att de uppenbarligen inte är några bra förebilder för några barn.
För ett tag sedan såg jag ett klipp från Malou om ett föräldrapar som fått sitt barn LVUat då sjukhuset där de sökte vård åt sonen trodde de skakat honom. De berättar sakligt vad som hänt och hur fel det kan bli. De blev dock friade och fick behålla både den pojken och sina andra barn. Hemmet de bodde på kom fram till att de var bra föräldrar och detta visar för mig att systemet fungerar. De var oskyldiga och blev därför inte drabbade mer. Jag vet dock att det garanterat finns missar någonstans i Sverige, men jag anser att socialtjänsten i de flesta fall har rätt.
Fallet i Hörby har upprört mig något oerhört. En flicka som verkligen fick se den tuffa sidan av livet från födseln hittades av socialen som en fyramånaders bebis, med brutet lårben, svårt misshandlat och apatiskt. Båda föräldrarna dömdes till fängelse. Pappan för misshandeln och mamman för att inte ha ingripit. Skillnaderna mellan detta och Yara är för mig det faktum att flickan levde när de hittade henne, samt att mamman blivit misshandlad även hon av pappan till barnet. Det spelar dock ingen roll. Hur dåligt du än mår, hur illa du än anser det vara ställt, så försvarar du ditt barn. Det är en instinkt som syns i all historia och mina tankar går till den gamla berättelsen där två kvinnor hävdar att barnet är deras. När domen kommer att barnets ska klyvas i mitten backar den riktiga mamman, för barnets bästa. Om man inte kan försvara ett spädbarn som sedermera enligt rätten varit "känslomässigt undernärd" så har man stora brister i den omvårdnad man ska ha som förälder.
Föräldrarna fick fängelse och flickan, fyra månader gammal, blev placerad i ett familjehem där hon började må bra. Familjehemmet är nu hennes familj.Den biologiska mamman ska ha umgänge, vilket är det normala oavsett vad som har hänt, och under ett sådant tar hon flickan och försvinner. Dagens Nyheter skriver en stor artikel om den stackars mamman. Barnperspektivet?
Den biologiska mamman kidnappade det barn, som hon visserligen har samma blod som, men som hon inte har kunnat ge den kärlek det behövt. Familjehemmet har dock klarat det och de är nu flickans familj. FNs barnkonvention tar i en rad artiklar upp vad som är bäst för barnet. Barnet ska sättas i främsta rummet och de olika artiklarna pekar på vikten av att barnets åsikt är viktig, att barnet ska få uttrycka sin mening.
Vad ett treårigt barn har för en tanke behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Detta barn har en familj, familjehemmet. Tillfrågas flickan kommer hon berätta det men det går inte som det ser ut nu då den biologiska mamman har kidnappat henne och håller henne gömd.
Detta är alltså en biologisk mamma som flickan inte har något större band till. Ett barn som garanterat frågar efter sina föräldrar, sitt dagis, sina vänner, sin bostad. Allt. Ett barn som ryckts upp från de rötter som gjort henne trygg och fått henne att må bra.
Den stora frågan, speciellt i DNs artikel överst nederst, är då barnperspektivet.
Ser den biologiska mamman till det?
Nej.
Ser DN till det?
Nej.
Vad är då barnperspektiv enligt mig?
Jo, det är att se saken från denna treårings ögon. Hon minns inget annat än familjehemmet, vilket hon förmodligen ska vara glad för. Vad vill då denna treåring? Hon vill garanterat hem, och hem är till familjehemmet. Hon vet inte att hon inte är deras barn för hon är för liten för det. DNs artikel tar upp att den biologiska mamman säger att hon leker och är glad. Ja, barn anpassar sig snabbt och säger bara emot när de är med människor de känner trygghet hos och det är hon inte. Bara det faktum att DN, som är en så stor tidning, väljer sida så tydligt är skrämmande.
De tycker synd om den biologiska mamman som inte gjort något fel, som faktiskt inte misshandlade dottern utan bara såg på. Anser då journalisten och DN att Yaras morbror med ska frikännas? Den enda skillnaden mellan dessa fall är åldern på barnet och det faktum att detta flickebarn hittades innan hon misshandlats till döds.
Att passivt stå jämte och se på, speciellt när ens eget barn misshandlas, är inte friskt och klarar man det brister man för mig i all omvårdnad som finns och det enda som borde vara rätt, skulle vara att placera detta barn och sedan adoptera bort det. Någonstans måste gränsen gå.
En förälder för mig är inte ett biologiskt DNA-band utan den som bryr sig om barnet och ger det allt det som borde vara självklart. Kärlek, kärlek, kärlek och omvårdnad.
En förälder är den som under alla omständigheter ser till barnets bästa och den som påstår att blod är tjockare än vatten och anser att "riktiga" föräldrar enbart är de med biologiska band, kan förklara det för alla de placerade barn som har bra familjehem samt de som är adopterade.
Finns det någon rättvisa i världen får den lilla flickan komma hem och familjehemmet tilldömas vårdnaden. I sak förändrar det ingenting för den biologiska mamman då hon fortsatt får ha umgänge med henne, men för barnet innebär det en oerhörd trygghet att veta var det hör hemma och efter nästan tre år i ett hem, är det där hon ska stanna.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/mamman-har-vardnaden-om-dottern-anda-jagas-hon/
http://rfts-information.se/vanliga%20fr%C3%A5gor.html
http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/05/30/vi-maste-kampa-for-barnen/
http://www.sydsvenskan.se/skane/mamma-som-domts-for-misshandel-rovade-bort-sin-dotter/
http://www.sydsvenskan.se/sverige/barnens-ratt-tappas-bort/
http://www.metro.se/nyheter/trearing-bortford-av-domd-mamma/HdzoeA!8IQZ73jIfUzXFhv92yFeng/
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2634151-uthangda-som-pedofiler-pa-natet
http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2634573-han-ligger-bakom-uthangningarna
http://www.expressen.se/debatt/barn-maste-adopteras-mot-foraldrarnas-vilja/
https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#short