Är du känslokall?
Då ska du bli familjehem.
Det är nämligen det som behövs för att orka.
Du ska se till att barnet har kläder, mat och tak över huvudet.
Skolan/dagis ska skötas och sen ska du försöka behandla barnet bra.
Den dag rättssystemet överger dig ska du, trots barnets vilda protester, lämna det ifrån dig för att sedan bara gå vidare med ditt liv.
Sverige är ett hycklande land som påstår sig stå för barnets bästa.
Barnets bästa är nämligen, för stora delar av systemet, när de biologiska föräldrarna får som de vill.
All statistik berättar att familjehemsplacerade barn får det svårare i livet. Statistiken visar på att det kanske inte alltid blir så bra som man skulle önska. Hur tror de då någon ska våga bli just ett familjehem med känslor? Det är nämligen det som behövs för att bryta denna statistik. Premisserna är nu nämligen att du ska ställa upp, göra som du blir tillsagd och ta vad som helst. Du får inte protestera offentligt för du är bara anställd. Du får inte berätta någonting för det gäller ständig sekretess på många saker. Hela familjen måste leva med en ständig ovisshet.
Lilla Juni är tre år gammal. Tre år och hela det svenska rättssystemet har övergivit henne. Hennes problem är att hon bor just i Sverige. Landet där du kan passivt misshandla ditt barn, se på när någon annan misshandlar ditt barn och sedan få ett litet ynkligt straff. I USA hade detta inneburit åratal i fängelse och på många platser på jorden dödsstraff men i Sverige är det egentligen synd om den förälder som bryter lårbenet på sitt spädbarn. Som misshandlar och slår bebisen. Främst är det synd om mamman som bara tittar på och inte gör någonting.
Om det funnits någon gräns för när föräldraskapet inte längre ska godkännas så är den i detta fallet passerad för länge sedan. Vi är landet Sverige som har en lag där det står inskrivet att det biologiska blodet alltid är viktigast, oavsett vad föräldrarna har gjort mot barnen.
Några månader gammal kom detta lilla spädbarn till en familj som brydde sig och visade kärlek. Barnet togs som sitt eget och älskades hela tiden. Hon överlevde mot alla odds. En dag släpps dock den biologiska mamman ur fängelset och kräver att få tillbaka flickan. Flickan som lika gärna hade kunnat heta Yara. Flickan som lika gärna kunde varit död. Död på grund av den biologiska mammans inkompetens som förälder.
Under ett umgänge kidnappas flickan trots att hennes familj, i hennes ögon är familjehemmet. Hon kidnappas och är försvunnen i många månader innan polis hittar henne och hon åter får komma hem till sin familj. Sin mamma, pappa och sina syskon. Kort är dock lyckan och rätten bestämmer, trots att svenskt system gör att den som representerar flickan inte träffat henne, att flickan ska till den biologiska mamman. Ett barn som i hela sitt liv bott med sin familj vill inte flytta och trots FNs barnkonvention, trots att barnets bästa alltid ska stå i främsta rummet och trots att myndigheterna säger att detta är helt fel, bestämmer rätten att hon ska flyttas oavsett hur många tårar hon fäller eller hur mycket hon skriker.
Att denna kvinna och detta barn delar DNA är nämligen viktigare än att flickan mår bra.
Vilken sjuk värld lever vi inte i när det fungerar såhär?
Politikerna och rätten skulle inte kunna göras ansvarsbefriade. De skulle ställas till svars när detta barn är uppe i rätten nästa gång för att den biologiska mamman inte klarat att ta hand om henne. En person som kan titta på när en annan vuxen människa misshandlar sitt eget barn har inga gränser själv och det lär vara en tidsfråga innan människor i närheten, dagis och vänkretsen reagerar.
Vad ska göras då?
Tror rätten att barnet orkar hur mycket som helst?
Tror rätten att ett familjehem orkar hur mycket som helst?
Hur jobbigt det än blir kommer de garanterat alltid att älska denna lilla flicka men hur ska någon orka? Ytterst få barn kommer hem till sitt biologiska blod och i detta fall borde det vara självklart att så inte skulle vara fallet. Om inte denna biologiska mamma har missbrukat sitt föräldraskap vet inte jag vart gränsen ska gå. Om inte detta är ett klockrent fall för ett barn som snabbt skulle vårdnadsöverflyttas så vet jag inte vad som skulle gälla.
Det pratas om att många barn far illa och detta är rättshaveri. Om rätten verkligen tagit hänsyn till barnet, varför besöker man då inte socialtjänst, familjehem och flickan i en naturlig miljö? Varför tillfrågas inte flickan vad hon vill göra?
Alla som har ett litet barn vet att det barnet inte vill följa med en ytligt bekant och tänk dig då att du ska orka stå och säga hej då till barnet. Ett barn som varit ditt i över tre års tid. Ett barn som vill stanna hos dig. Ett barn som vill vara hos sin familj.
Hur ska någon som bryr sig om barn orka vara familjehem när rättssystemet gör allt för att blidka biologiska föräldrar istället för att se till barnets bästa?
Då ska du bli familjehem.
Det är nämligen det som behövs för att orka.
Du ska se till att barnet har kläder, mat och tak över huvudet.
Skolan/dagis ska skötas och sen ska du försöka behandla barnet bra.
Den dag rättssystemet överger dig ska du, trots barnets vilda protester, lämna det ifrån dig för att sedan bara gå vidare med ditt liv.
Sverige är ett hycklande land som påstår sig stå för barnets bästa.
Barnets bästa är nämligen, för stora delar av systemet, när de biologiska föräldrarna får som de vill.
All statistik berättar att familjehemsplacerade barn får det svårare i livet. Statistiken visar på att det kanske inte alltid blir så bra som man skulle önska. Hur tror de då någon ska våga bli just ett familjehem med känslor? Det är nämligen det som behövs för att bryta denna statistik. Premisserna är nu nämligen att du ska ställa upp, göra som du blir tillsagd och ta vad som helst. Du får inte protestera offentligt för du är bara anställd. Du får inte berätta någonting för det gäller ständig sekretess på många saker. Hela familjen måste leva med en ständig ovisshet.
 |
| allas.se Bilden har inget med sammanhanget att göra. |
Om det funnits någon gräns för när föräldraskapet inte längre ska godkännas så är den i detta fallet passerad för länge sedan. Vi är landet Sverige som har en lag där det står inskrivet att det biologiska blodet alltid är viktigast, oavsett vad föräldrarna har gjort mot barnen.
Några månader gammal kom detta lilla spädbarn till en familj som brydde sig och visade kärlek. Barnet togs som sitt eget och älskades hela tiden. Hon överlevde mot alla odds. En dag släpps dock den biologiska mamman ur fängelset och kräver att få tillbaka flickan. Flickan som lika gärna hade kunnat heta Yara. Flickan som lika gärna kunde varit död. Död på grund av den biologiska mammans inkompetens som förälder.
Under ett umgänge kidnappas flickan trots att hennes familj, i hennes ögon är familjehemmet. Hon kidnappas och är försvunnen i många månader innan polis hittar henne och hon åter får komma hem till sin familj. Sin mamma, pappa och sina syskon. Kort är dock lyckan och rätten bestämmer, trots att svenskt system gör att den som representerar flickan inte träffat henne, att flickan ska till den biologiska mamman. Ett barn som i hela sitt liv bott med sin familj vill inte flytta och trots FNs barnkonvention, trots att barnets bästa alltid ska stå i främsta rummet och trots att myndigheterna säger att detta är helt fel, bestämmer rätten att hon ska flyttas oavsett hur många tårar hon fäller eller hur mycket hon skriker.
Att denna kvinna och detta barn delar DNA är nämligen viktigare än att flickan mår bra.
Vilken sjuk värld lever vi inte i när det fungerar såhär?
 |
| expressen.se |
Vad ska göras då?
Tror rätten att barnet orkar hur mycket som helst?
Tror rätten att ett familjehem orkar hur mycket som helst?
Hur jobbigt det än blir kommer de garanterat alltid att älska denna lilla flicka men hur ska någon orka? Ytterst få barn kommer hem till sitt biologiska blod och i detta fall borde det vara självklart att så inte skulle vara fallet. Om inte denna biologiska mamma har missbrukat sitt föräldraskap vet inte jag vart gränsen ska gå. Om inte detta är ett klockrent fall för ett barn som snabbt skulle vårdnadsöverflyttas så vet jag inte vad som skulle gälla.
Det pratas om att många barn far illa och detta är rättshaveri. Om rätten verkligen tagit hänsyn till barnet, varför besöker man då inte socialtjänst, familjehem och flickan i en naturlig miljö? Varför tillfrågas inte flickan vad hon vill göra?
Alla som har ett litet barn vet att det barnet inte vill följa med en ytligt bekant och tänk dig då att du ska orka stå och säga hej då till barnet. Ett barn som varit ditt i över tre års tid. Ett barn som vill stanna hos dig. Ett barn som vill vara hos sin familj.
Hur ska någon som bryr sig om barn orka vara familjehem när rättssystemet gör allt för att blidka biologiska föräldrar istället för att se till barnets bästa?