Exakt lika blir det aldrig men man måste försöka. Ungdomar som kommer till Sverige placeras nu ut i familjehem. Det är garanterat bättre än att bo på gatan eller där bomberna regnar. Jag kan inte den exakta summan som de som väljer att ta emot dessa ungdomar får men jag gissar på att det ligger på runt tiotusen i månaden. En del för lön och en för omkostnader.
Min önskan är att dessa barn kommer in i dessa familjer och blir behandlade som familjernas egna barn då det absolut värsta jag vet är när man gör skillnad. Jag är uppväxt med min syster och det har i princip varit millimeterrättvisa på allting. Har jag fått en peng att handla för, har hon fått detsamma. Har hon fått något speciellt hon velat ha, har jag fått välja något för samma värde.
Mina föräldrars önskan var att vi aldrig någonsin skulle kunna påstå att de hade gjort skillnad på oss. Vi har alltid fått veta att vi har exakt samma värde för dem.
I min egen familj görs det idag likadant. Det kan skilja på några kronor men annars är det exakt lika mellan dem då vi inte vill att de i framtiden ska säga att vi har gjort skillnad. Hade det flyttat in ett ensamkommande barn, som det kallas, här så hade den ungdomen behandlats på exakt samma sätt som våra egna. Ska tanken vara att de ska må bra, ska det inte göras skillnad.
För mig är detta en självklarhet men tyvärr är det inte alltid så. Släktkonflikter bygger ofta på sådana här saker och jag har fått påtalat för mig att den enda gången människor visar sin rätta sida är när arvet ska fördelas eller posterna efter valet delas ut. Jag tycker det är en katastrof.
Självklart kan det inte vara samma regler för den som är sexton som den som är två år men grunden ska vara densamma. De ska få saker för samma värde, behandlas likadant och älskas lika mycket. För
mig är det grunden till allt. Speciellt detta med kärleken.
Rädd blir jag då när jag hör talas om familjehem som utöver sina egna barn tar emot ett ensamkommande barn. Familjehem som har barn placerade hos sig, och sedan gör skillnad. När jag som utomstående på någon minut kan se skillnaden, då är något drastiskt fel. När jag som utomstående kan se skillnaden i kläder på de biologiska och de icke biologiska barnen, då borde inte de människorna få ta emot barn. Några barn alls, varken svensk eller utlandsfödda för de gör skillnad.
Så många fosterplacerade barn som idag fått ersättning för den uppväxt de har, tror någon att det har blivit skillnad? Jag vet att det finns de som inte gör skillnad och de borde hyllas. De som gör skillnad borde dock bli av med sin rätt att få vara familjehem och det är för mig absurt att det i landet Sverige, 2015, inte finns ett nationellt register för att skydda barn. Skydda barn mot människor som har "yrket familjehem" och enbart gör det för pengar där känslorna inte är inkluderade. Skydda barn mot människor som ser dem som andra klassens medborgare och värderar sina egna högre.
Det är lätt att påstå att människor inte gör skillnad, att ingen ska göra så. Jag har dock stött på människor som jobbar inom socialtjänsten och påtalat att det är viktigt att göra skillnad på sina egna och andras. Enligt mig borde man med den människosynen säga upp sig och arbeta på ett rullande band någonstans. Anledningen att placerade barn och ungdomar fungerar sämre under hela sina liv är för att de fått leva med en skillnad som inte ska finnas där. De är värda precis lika mycket som alla andras barn. Precis lika mycket som alla andra.
Mina tankar går idag till det familjehem i Hörby som trots allt de gått igenom fortfarande kämpar för sin lilla flicka. Tankarna går till alla barn som inte har människor som älskar dem villkorslöst. Alla barn borde bli älskade. Först och främst av familjen, släkten och vännerna men sedan även av alla andra. Barn förtjänar att få leva med dem som älskar dem över allt annat och allt annat är fel.
Min önskan är att dessa barn kommer in i dessa familjer och blir behandlade som familjernas egna barn då det absolut värsta jag vet är när man gör skillnad. Jag är uppväxt med min syster och det har i princip varit millimeterrättvisa på allting. Har jag fått en peng att handla för, har hon fått detsamma. Har hon fått något speciellt hon velat ha, har jag fått välja något för samma värde.
Mina föräldrars önskan var att vi aldrig någonsin skulle kunna påstå att de hade gjort skillnad på oss. Vi har alltid fått veta att vi har exakt samma värde för dem.
I min egen familj görs det idag likadant. Det kan skilja på några kronor men annars är det exakt lika mellan dem då vi inte vill att de i framtiden ska säga att vi har gjort skillnad. Hade det flyttat in ett ensamkommande barn, som det kallas, här så hade den ungdomen behandlats på exakt samma sätt som våra egna. Ska tanken vara att de ska må bra, ska det inte göras skillnad.
För mig är detta en självklarhet men tyvärr är det inte alltid så. Släktkonflikter bygger ofta på sådana här saker och jag har fått påtalat för mig att den enda gången människor visar sin rätta sida är när arvet ska fördelas eller posterna efter valet delas ut. Jag tycker det är en katastrof.
Självklart kan det inte vara samma regler för den som är sexton som den som är två år men grunden ska vara densamma. De ska få saker för samma värde, behandlas likadant och älskas lika mycket. För
mig är det grunden till allt. Speciellt detta med kärleken.
Rädd blir jag då när jag hör talas om familjehem som utöver sina egna barn tar emot ett ensamkommande barn. Familjehem som har barn placerade hos sig, och sedan gör skillnad. När jag som utomstående på någon minut kan se skillnaden, då är något drastiskt fel. När jag som utomstående kan se skillnaden i kläder på de biologiska och de icke biologiska barnen, då borde inte de människorna få ta emot barn. Några barn alls, varken svensk eller utlandsfödda för de gör skillnad. Så många fosterplacerade barn som idag fått ersättning för den uppväxt de har, tror någon att det har blivit skillnad? Jag vet att det finns de som inte gör skillnad och de borde hyllas. De som gör skillnad borde dock bli av med sin rätt att få vara familjehem och det är för mig absurt att det i landet Sverige, 2015, inte finns ett nationellt register för att skydda barn. Skydda barn mot människor som har "yrket familjehem" och enbart gör det för pengar där känslorna inte är inkluderade. Skydda barn mot människor som ser dem som andra klassens medborgare och värderar sina egna högre.
Det är lätt att påstå att människor inte gör skillnad, att ingen ska göra så. Jag har dock stött på människor som jobbar inom socialtjänsten och påtalat att det är viktigt att göra skillnad på sina egna och andras. Enligt mig borde man med den människosynen säga upp sig och arbeta på ett rullande band någonstans. Anledningen att placerade barn och ungdomar fungerar sämre under hela sina liv är för att de fått leva med en skillnad som inte ska finnas där. De är värda precis lika mycket som alla andras barn. Precis lika mycket som alla andra.
Mina tankar går idag till det familjehem i Hörby som trots allt de gått igenom fortfarande kämpar för sin lilla flicka. Tankarna går till alla barn som inte har människor som älskar dem villkorslöst. Alla barn borde bli älskade. Först och främst av familjen, släkten och vännerna men sedan även av alla andra. Barn förtjänar att få leva med dem som älskar dem över allt annat och allt annat är fel.