Skaffa barn och lämna sedan bort dem. Det är nämligen tufft.
Tufft att vara mamma till små barn..
Vad ska dessa barn känna när de blir stora?
Jag ber om ursäkt.
Jag vet att jag är rätt udda i detta. Jag vet att jag har oerhört svårt för att känna medömkan eller någon form av empati för dessa människor även om jag försöker. Den stora frågan jag återkommer till hela tiden är nämligen denna: Varför skaffar ni barn om det nu är så jobbigt?
Jag vet att människor är olika och gör olika val men barn är inget tvång. Fem helt fantastiska barn bor under vårt tak och vi gör allt vi kan för att de ska slippa bosätta sig på dagis eller fritids. Vi vill nämligen att de ska vara med oss. Vi är nämligen deras föräldrar och den punkt som ska vara deras trygghet.
Jag har med tiden vant mig vid de femton timmar barn får men är i grunden emot det. Jag anser inte att kommunens skattebetalare ska finansiera föräldrar som lämnar bort ett barn för att vara hemma med det andra. Vill de lämna bort barnet kan de betala för det precis som alla andra.
Jag har dock gett mig här. Att utöka antalet timmar till obegränsat som det nu blir i delar av Stockholm är dock en katastrof. Föräldrar kan med det lämna barnen från halv sju på morgonen till halv sju på kvällen. Det kostar dem ingenting och barnen slipper lära känna dem.
Jag förstår inte detta alls.
Barn ska komma till världen älskade och blir det jobbigt; skaffa inga.
En av mina tankar gäller dessa vuxna människors inställning till samhället och vad som ingår i vilken roll. Hon skriver nämligen att barnen vill vara kvar med sina vänner på dagis när hon kommer och ska hämta dem. Jo, barn vill äta godis till frukost med om de får men som vuxen måste du sätta ner foten. DU som förälder är nämligen i de allra flesta fall bättre för ditt barn än någon annan.
Varför inte istället ta någon av kompisarna med sig hem?
Lek med dem!
Låt dem hjälpa till att laga mat, engagera dig!
Ni anser att barnen kommer halka efter, att de kommer vara mycket senare med att läsa och skriva. Har ni över huvud taget läst förskolans läroplan?
Där står inte att barn ska kunna läsa eller skriva. Det är nämligen skolans uppgift när de börjar där. Förskolan är inte obligatorisk. Inte ens förskoleklassen är det så vad är det ni tror de missar?
Om du nu är rädd för att ditt barn inte ska klara sig i skolan, läs hemma!
Det ni plockar från era barn är tryggheten.
Tryggheten hos mamma eller pappa.
En trygghet som ingen förskola i världen kan ge dem.
Tänk som så, att hemma är ni en vuxen på två barn.
Barnen får alltså hälften av din uppmärksamhet.
I skolan eller förskolan, hur många delar uppmärksamhet tror ni de får där?
Garanterat inga 50%.
Om de nu tycker det är så jobbigt med två små barn.
Bara vänta!
Hur ska ni göra när de kommer in i trotsåldern?
När de blir tonåringar som lever rövare eller när de blir vuxna och tror att hela världen är deras?
Känner man att det är så jobbigt att ha två små barn redan när de är så små, kanske det hade varit bra för barnen om ni bad om hjälp från kommunen.
Klarar man inte av två små barn, så kanske man inte skulle ha några alls.
De växer nämligen och ju större de blir, desto mer jobb blir det.
http://emiliepilthammar.blogspot.se/2016/12/institutionalisering-for-barnets-basta.html
http://www.svt.se/opinion/article11130349.svt (Mer tid på dagis - för barnens skull".)
http://www.svt.se/opinion/alla-barn-borde-fa-samma-chans
Tufft att vara mamma till små barn..
Vad ska dessa barn känna när de blir stora?
Jag ber om ursäkt.
Jag vet att jag är rätt udda i detta. Jag vet att jag har oerhört svårt för att känna medömkan eller någon form av empati för dessa människor även om jag försöker. Den stora frågan jag återkommer till hela tiden är nämligen denna: Varför skaffar ni barn om det nu är så jobbigt?
 |
| svt.se |
Jag vet att människor är olika och gör olika val men barn är inget tvång. Fem helt fantastiska barn bor under vårt tak och vi gör allt vi kan för att de ska slippa bosätta sig på dagis eller fritids. Vi vill nämligen att de ska vara med oss. Vi är nämligen deras föräldrar och den punkt som ska vara deras trygghet.
Jag har med tiden vant mig vid de femton timmar barn får men är i grunden emot det. Jag anser inte att kommunens skattebetalare ska finansiera föräldrar som lämnar bort ett barn för att vara hemma med det andra. Vill de lämna bort barnet kan de betala för det precis som alla andra.
Jag har dock gett mig här. Att utöka antalet timmar till obegränsat som det nu blir i delar av Stockholm är dock en katastrof. Föräldrar kan med det lämna barnen från halv sju på morgonen till halv sju på kvällen. Det kostar dem ingenting och barnen slipper lära känna dem.
Jag förstår inte detta alls.
Barn ska komma till världen älskade och blir det jobbigt; skaffa inga.
En av mina tankar gäller dessa vuxna människors inställning till samhället och vad som ingår i vilken roll. Hon skriver nämligen att barnen vill vara kvar med sina vänner på dagis när hon kommer och ska hämta dem. Jo, barn vill äta godis till frukost med om de får men som vuxen måste du sätta ner foten. DU som förälder är nämligen i de allra flesta fall bättre för ditt barn än någon annan.
Varför inte istället ta någon av kompisarna med sig hem?
Lek med dem!
Låt dem hjälpa till att laga mat, engagera dig!
Ni anser att barnen kommer halka efter, att de kommer vara mycket senare med att läsa och skriva. Har ni över huvud taget läst förskolans läroplan?
Där står inte att barn ska kunna läsa eller skriva. Det är nämligen skolans uppgift när de börjar där. Förskolan är inte obligatorisk. Inte ens förskoleklassen är det så vad är det ni tror de missar?
Om du nu är rädd för att ditt barn inte ska klara sig i skolan, läs hemma!
Det ni plockar från era barn är tryggheten.
Tryggheten hos mamma eller pappa.
En trygghet som ingen förskola i världen kan ge dem.
Tänk som så, att hemma är ni en vuxen på två barn.
Barnen får alltså hälften av din uppmärksamhet.
I skolan eller förskolan, hur många delar uppmärksamhet tror ni de får där?
Garanterat inga 50%.
Om de nu tycker det är så jobbigt med två små barn.
Bara vänta!
Hur ska ni göra när de kommer in i trotsåldern?
När de blir tonåringar som lever rövare eller när de blir vuxna och tror att hela världen är deras?
Känner man att det är så jobbigt att ha två små barn redan när de är så små, kanske det hade varit bra för barnen om ni bad om hjälp från kommunen.
Klarar man inte av två små barn, så kanske man inte skulle ha några alls.
De växer nämligen och ju större de blir, desto mer jobb blir det.
http://emiliepilthammar.blogspot.se/2016/12/institutionalisering-for-barnets-basta.html
http://www.svt.se/opinion/article11130349.svt (Mer tid på dagis - för barnens skull".)
http://www.svt.se/opinion/alla-barn-borde-fa-samma-chans