Mina pengar, dina pengar, våra pengar.
Barnen får veta att de ska vara rädda om sina saker och ännu mer rädda om andras.
De ska lära sig att de ska göra rätt för sig och i så liten utsträckning som möjligt leva på samhället. Det är en självklarhet.
För mig som vuxen innebär det att kunna hushålla med pengar.
Jag måste kunna leva på de pengar som kommer in och klarar jag inte det så måste jag antingen se över mitt arbete eller mina levnadsvanor.
Inget märkligt med det.
För mig bör ekonomi i stort bygga på ett ekonomiskt tänk.
Jag är inte ekonom och handlar ständigt alldeles för mycket saker till barnen, men det sker för de pengar som är över. Det betyder de pengar som finns kvar när allt annat är betalt.
Lån, amorteringar, sparande, elen, vattnet, soporna, bilar, bränsle, försäkringar och framför allt maten. Är man sju personer så handlas det oerhört mycket mat.
Vi äter sällan ute även om det skulle fungera rent ekonomiskt.
Det är dock i princip omöjligt att äta ute när barnen är så pass små som de är.
De må vara ouppfostrade men de klarar inte att sitta stilla mer än några minuter.
Sist vi var på McDonalds klättrade de rundor.
Finrestauranger får vänta.
När räkningarna är betalda och sparandet undansatt.
Då kan man göra vad man vill för sina pengar.
Jag kan inte shoppa upp allting tills den 22 och sen hoppas att jag vinner på en trisslott.
Jag kan inte leva varje år som att skatteåterbäringen är det enda hoppet.
Jag kan inte äta nudlar de sista månaderna och sedan hoppas på att det ska lösa sig.
Jag hade aldrig fått ett lån på någonting med den säkerheten.
En kommuns ekonomi är större än den egna.
Betydligt mycket större.
Jag anser dock att det ska vara samma tänk där och oavsett vad någon säger så ser det inte ut så. Det är lätt att skylla på alla andra när det blir såhär men faktum kvarstår att vi har haft samma styre i kommunen sedan jag föddes. Hur gärna man än vill lägga över skulden på mig så kan jag tyvärr inte axla det.
Jag älskar min hemkommun, har den största respekt för att de som suttit tidigare har gjort vad de anser vara bäst men nu kommer det något nytt och vi tänker inte likadant.
Det är inte ok att hoppas på att det ska komma bidrag som räddar allting.
Budgeten måste göras utifrån att den ska gå ihop utan de pengarna.
Kommer sedan de pengarna, ja, då får man använda dem till något som behövs.
Man kan inte leva tvärtom.
I en normal familj hade Lyxfällan dykt upp.
Jag litar på de tjänstemän som arbetar med detta även om många verkar misstro dem.
De har utbildningen och gör sitt jobb varpå jag följer deras rekommendationer.
Vem skulle jag vara att sätta mig över dem?
Barnen får veta att de ska vara rädda om sina saker och ännu mer rädda om andras.
De ska lära sig att de ska göra rätt för sig och i så liten utsträckning som möjligt leva på samhället. Det är en självklarhet.
För mig som vuxen innebär det att kunna hushålla med pengar.
Jag måste kunna leva på de pengar som kommer in och klarar jag inte det så måste jag antingen se över mitt arbete eller mina levnadsvanor.
Inget märkligt med det.
 |
| blt.se |
För mig bör ekonomi i stort bygga på ett ekonomiskt tänk.
Jag är inte ekonom och handlar ständigt alldeles för mycket saker till barnen, men det sker för de pengar som är över. Det betyder de pengar som finns kvar när allt annat är betalt.
Lån, amorteringar, sparande, elen, vattnet, soporna, bilar, bränsle, försäkringar och framför allt maten. Är man sju personer så handlas det oerhört mycket mat.
Vi äter sällan ute även om det skulle fungera rent ekonomiskt.
Det är dock i princip omöjligt att äta ute när barnen är så pass små som de är.
De må vara ouppfostrade men de klarar inte att sitta stilla mer än några minuter.
Sist vi var på McDonalds klättrade de rundor.
Finrestauranger får vänta.
När räkningarna är betalda och sparandet undansatt.
Då kan man göra vad man vill för sina pengar.
Jag kan inte shoppa upp allting tills den 22 och sen hoppas att jag vinner på en trisslott.
Jag kan inte leva varje år som att skatteåterbäringen är det enda hoppet.
Jag kan inte äta nudlar de sista månaderna och sedan hoppas på att det ska lösa sig.
Jag hade aldrig fått ett lån på någonting med den säkerheten.
En kommuns ekonomi är större än den egna.
Betydligt mycket större.
Jag anser dock att det ska vara samma tänk där och oavsett vad någon säger så ser det inte ut så. Det är lätt att skylla på alla andra när det blir såhär men faktum kvarstår att vi har haft samma styre i kommunen sedan jag föddes. Hur gärna man än vill lägga över skulden på mig så kan jag tyvärr inte axla det.
Jag älskar min hemkommun, har den största respekt för att de som suttit tidigare har gjort vad de anser vara bäst men nu kommer det något nytt och vi tänker inte likadant.
Det är inte ok att hoppas på att det ska komma bidrag som räddar allting.
Budgeten måste göras utifrån att den ska gå ihop utan de pengarna.
Kommer sedan de pengarna, ja, då får man använda dem till något som behövs.
Man kan inte leva tvärtom.
I en normal familj hade Lyxfällan dykt upp.
Jag litar på de tjänstemän som arbetar med detta även om många verkar misstro dem.
De har utbildningen och gör sitt jobb varpå jag följer deras rekommendationer.
Vem skulle jag vara att sätta mig över dem?