Bemötande.

Mitt värde, ditt värde och alla andras värde.
Jag är väl rätt udda som faktiskt aldrig riktigt har brytt mig om varken vad andra tycker, gör eller säger. Enligt mig får alla ha sin uppfattning och det står jag för.
Jag tycker som jag gör och jag låter alla andra tycka som de vill.
Det kan komma frågor på varför de tycker just så men annars är det lugnt.
Man behöver inte tycka lika.
Det är helt oviktigt enligt mig.

Denna vecka har jag haft bemötande som tema.
Jag har haft olika kläder för varje dag enbart av den anledning att mina elever ska se att man kan få se ut precis som man vill. Utsidan är nämligen helt oviktig.
Jag är inte den person jag är ytligt utan det finns en person bakom utseende, kläder och attityd.
Det finns ett jag.
"Jag".

I måndags hade jag på mig en flamingoklänning och rött och rosa. Två stora tofsar med rosa rosetter i ett våfflat hår. Barnen i skolan varit försiktigt positiva men barnen på gympan på kvällen blev överlyckliga. Jag var en blandning av en pókemon och mangafigur enligt barnen.
Fullt möjligt. Skarpast kommentar kom från min kära mamma som inför kvällens möta starkt ifrågasatte mitt klädval. Min kära kollega sa att jag inte var riktigt statsmannamässigt klädd.

I tisdags hade jag på mig en lång glittrig klänning, pärlhalsband och minkpäls. Reaktionerna var faktiskt få trots en intervju på eftermiddagen.

I onsdags hade jag rockfestivalentema med nitar, mycket smink, kort kjol och håret utsläppt. Kommentarerna från eleverna var att det inte är rockfestival än men annars var det inte mycket. De flesta bara accepterar detta och jag tror att det har med rockfestivalen, Sweden rock festival, att göra.

I torsdags kom jag till skolan i full uniform. Den uniform som jag har med Karlkrona marina hemvärnsmusikkår. Jag älskar ju allt med musik och har sagt till eleverna tidigare att jag skulle ta med den någon gång för att visa men reaktionerna blev en hel del.
Jag var på möte på eftermiddagen men då utan kavajen och jag upplever att människor tittar på ett annat sätt. Det är något visst med uniform.

I fredags kom jag utklädd till hippie. Jag var i princip normalklädd och det märktes för få reagerade. De tyckte att jag var väldigt färggrann men ingen kommenterade det.

I lördags blev det Mjällby AIF-kläder för att gå på matchen. Ingen reagerade.

Min slutsats är den att barn ytterst sällan bryr sig. De absolut flesta beter sig precis som vanligt. De ställer kanske en fråga om varför jag ser ut som jag gör med det är knappt det. De bara accepterar att vi inte är lika.

Vuxna är det desto värre med. I måndags kväll hade vi fullmäktigemöte och jag har aldrig varit rädd för att vara den jag är men bristen på kommentarer är väldigt talande. De flesta är bara tysta. Min gissning är att människor tittade på mig, undrade vad som egentligen var fel och sedan kommenterade att det slagit runt fullständigt för mig när jag var klädd som jag var.

En persons värde sitter inte i kläderna.
När vi började prata om det såg vi denna filmsnutt från landstinget Kalmar med: https://www.youtube.com/watch?v=aycjKFnzjMQ
Alla borde se denna filmsnutt för den visar hur lite som syns utanpå.
Det kan vara kaos men det verkar ändå bra. Det kan vara bra men vara totalt kaos.

Hur bemöter du andra människor?
Jag vet att människor bemöts annorlunda utefter vad de själv tänker men hur gör du?
Filmen Gränsland visar en person som klätt ut sig som ett troll och intervjun med henne i P1, efter att hon gått på stan i de kläderna, de var inte nådiga. Det var tragiskt.

Mitt värde sitter inuti.
Ditt med.
Allt annat är oviktigt.