Ett händelserikt år.
Så kan man kanske sammanfatta det.
2019 lyckades jag med väldigt mycket som jag aldrig har gjort tidigare.
Jag har en devis som säger att man aldrig någonsin ska ångra någonting, för det finns alltid en mening med allt. Jag tänker fortfarande likadant.
För ett år sedan stod jag redo för att bli kommunalråd.
Nu står jag redo för nästa kapitel och jag ser fram emot det på ett helt annat sätt än vad jag gjorde för ett år sedan.
Det finns många som jagar titlar.
Antalet personer som inom moderata ungdomsförbundet enbart skulle vara ordförande för att sätta i sitt cv, var många. Med all sannolikhet är det likadant inom de andra partierna.
Jag har aldrig fungerat så.
Kommunalråd är för mig en titel som inte säger någonting mer än att man är väldigt bra på att prata. En titel som på många sätt inte ger plus utan minus. "Vännerna" som dyker upp är ett stort minus.
Det finns nämligen människor som på fullt allvar vill vara med någon enbart för att de är något visst. Jag kan gissa att det är detsamma för alla som får någon form av titel.
Kommunalråd är dock inte ett tecken på varken intelligens, utbildning eller social kunskap.
Det är en titel på att prata.
Jag är bra på att prata men har aldrig varit speciellt intresserad av titlar.
Sakfrågan är nämligen alltid viktigare för mig än positionen eller makten.
Sakfrågan måste vara det viktiga och jag säljer mig inte.
Jag kan dela upp 2019 i två osymmetriska halvor.
Ett första halvår som i princip bara handlade om hat.
Det var inte så att jag var speciellt uppskattad i partiet jag förespråkade och under flera år hade jag varit den lilla flickan som skulle stå på tillväxt. Det är nämligen alltid så att det finns någon som jagar en titel och jag var ju bra på att få röster men sedan skulle det inte vara mer.
Under tjugo års tid har jag suttit och sett hur människor som aldrig varit delaktiga i något av det som var viktigt, sedan ska roffa åt sig så mycket som möjligt. Alla ska ha, och jag avskyr det.
Anledningarna till att jag absolut inte skulle ha, var många.
Min familj med barnen var huvudanledningen.
En yngre kvinna med små barn kan nämligen inte få ta sig någonstans.
Eventuellt kan någon få komma till toppen, men då väljs den ut som absolut följer partipiskan. En skock får är vad de flesta är för de följer ledaren ner i havet om de måste.
Allt för att behålla sin lön och sin titel.
Istället för att följa sin egen väg, håller man upp fingret för att se varthän det blåser.
Sedan följer man vinden.
Stick inte ut, var inte annorlunda.
Allt hat från människor som inte delar samma åsikt. Det är för mig helt sjukt att man ens beter sig så illa. Jag har aldrig haft bekymmer med människor som inte tänker som jag men plötsligt ska hela familjen hängas ut för att jag har en åsikt. Märkligt.
Hatarna skyddar sig sedan med att de hatar "rätt".
Att skriva ner, håna och förlöjliga är nämligen ok om man inte tänker likadant.
I fem månader pusslade jag för att få ihop livet och jag fick efteråt höra att jag säkert fick både fallskärmar och bra löner. Jag kan svart på vitt lägga upp att det blev ett lönelyft för mig att sluta med politiken. För varenda dag jag skulle vara på ett möte, drogs det desto mer från min lön som lärare vilket gjorde att jag för varje frånvarande dag i skolan förlorade mellan 500 och 1250 kronor. Jag gick och städade trappor, putsade fönster och rengjorde toaletter och fick betala för det.
Det politiska systemet bygger nämligen på att du ska vara heltidspolitiker och enligt mig är det helt fel. Hela systemet skulle göras om och återgå till tänket som fanns förr, där du var tvungen att ha ett vanligt arbete vid sidan av för att kunna försörja dig.
Bara tänk att medborgarna ska arbeta för att ge lön åt människor som pratar. Demokratin är fin men har blivit för stor. Den hade fungerat exakt lika bra på många andra sätt som hade blivit billigare för individen.
Bilden var inte så smart, nej.
Det var dock bara en bild.
Två veckor innan hade jag berättat för vänner att jag skulle kunna sluta vilken dag som helst. Eleverna och skolan är alltid det som har stått mig närmst och det märktes med.
De flesta kom och kramade om mig på måndagen och det märks när människor bryr sig på riktigt och det är vad den andra halvan av året har visat. Jag har plötsligt tid att träffa vänner.
Jag hinner med musiken som jag älskar så mycket och i år har jag hunnit ägna timmar i skogen.
Barnen har alltid varit prio ett men nu känner de av det så mycket mer.
Jag fick min första semester på sex år.
Sex år.
Som jag saknade mitt andra hemland och det känns så skönt att kunna planera in nästa besök där. Jag åker egentligen inte på semester för jag åker hem. Hem till mitt Spanien.
Jag har börjat träna igen och fokus ligger nu på så mycket annat än bara politiken.
Jag har hunnit med teater, musikaler och bara det faktum att få vara hemma.
Jag älskar att vara hemma!
Jag har börjat studera igen och just det har jag alltid trivts med.
Högskolan är visserligen ett ställe för sig, men jag trivs där med och jag älskar allt inom skolan vilket jag nu ska bli ännu bättre på.
Och Hanö. Mitt Hanö som jag utan bekymmer hade kunnat flytta till.
Jag gjorde äntligen de tatueringar jag velat göra så länge och jag har hunnit med mitt stora intresse för fotografering.
Framför mig har jag en väldigt spännande resa som kan sluta som den vill.
Det spelar egentligen ingen större roll.
Jag vaknar varje morgon och är euforisk.
Hög på livet, och varje dag jag lägger mig och blundar så är jag glad.
Glad för att barnen är friska, glad för den tid jag har och glad för det som finns runt mig.
Det finns de som inte har fått det och tyvärr kommer det nästan besked varje vecka om människor i närheten som har gått vidare eller blivit sjuka.
Än så länge är alla runt mig friska och jag är så oerhört tacksam för det.
Nästa år kanske inte jag finns kvar och kan skriva det.
Jag har aldrig tagit uppåttjack men skulle gissa på att det är så jag mår naturligt.
Energin bara sprutar och det finns så mycket jag vill göra och hinna med.
2019 lärde mig mycket. Oerhört mycket.
Det mesta handlar om äkta vänskap och saker jag ser fram emot 2020.
Jag ska äntligen få se Volbeat!
Jag ska se Sverige och träffa nya människor som redan i dagsläget ger mig så mycket energi.
De som trodde att jag skulle lägga mig ner och dö trodde fel för jag är idag betydligt mer handlingskraftig än vad jag var för ett år sedan.
Nu har jag inte längre några bakåtsträvande tyglar på mig som ska anpassas in i en trång och förljugen värld där människor trampar ner andra för att själv ta sig upp.
"På egna ben, på egen hand.
Och du ska få se att jag kan ro iland
Jag har gått din väg, steg för steg
Men du ska få se att nu går jag min väg"
(https://www.youtube.com/watch?v=IJk6ybFpj6g)
Jag är så tacksam för detta året, för utan det hade jag inte varit där jag är nu.
En väldigt vis man sa till mig för många år sedan att "Det är ingen som säger att du är lyckligare på en sten i Thailand än på Stibyberget. Det väljer du själv."
Det är min ledstjärna. Jag väljer att må bra i det som är för i morgon kanske allt har slagits i spillror.
Jag hoppas att ni alla ska få ha era nära och kära kvar, samt få vara friska.
Mitt nyårslöfte blir som vanligt att jag ska bli vampyr så fort som möjligt. Utöver det ska jag öppna upp Messenger igen. Så fort jag orkar iallafall.
Jag önskar er alla en god kväll och ett fantastiskt 2020!
Det tänker jag ha.
Så kan man kanske sammanfatta det.
2019 lyckades jag med väldigt mycket som jag aldrig har gjort tidigare.
Jag har en devis som säger att man aldrig någonsin ska ångra någonting, för det finns alltid en mening med allt. Jag tänker fortfarande likadant.
För ett år sedan stod jag redo för att bli kommunalråd.
Nu står jag redo för nästa kapitel och jag ser fram emot det på ett helt annat sätt än vad jag gjorde för ett år sedan.
Antalet personer som inom moderata ungdomsförbundet enbart skulle vara ordförande för att sätta i sitt cv, var många. Med all sannolikhet är det likadant inom de andra partierna.
Jag har aldrig fungerat så.
Kommunalråd är för mig en titel som inte säger någonting mer än att man är väldigt bra på att prata. En titel som på många sätt inte ger plus utan minus. "Vännerna" som dyker upp är ett stort minus.
Det finns nämligen människor som på fullt allvar vill vara med någon enbart för att de är något visst. Jag kan gissa att det är detsamma för alla som får någon form av titel.
Kommunalråd är dock inte ett tecken på varken intelligens, utbildning eller social kunskap.
Det är en titel på att prata.
Jag är bra på att prata men har aldrig varit speciellt intresserad av titlar.
Sakfrågan är nämligen alltid viktigare för mig än positionen eller makten.
Sakfrågan måste vara det viktiga och jag säljer mig inte.
Jag kan dela upp 2019 i två osymmetriska halvor.
Ett första halvår som i princip bara handlade om hat.
Det var inte så att jag var speciellt uppskattad i partiet jag förespråkade och under flera år hade jag varit den lilla flickan som skulle stå på tillväxt. Det är nämligen alltid så att det finns någon som jagar en titel och jag var ju bra på att få röster men sedan skulle det inte vara mer.
Under tjugo års tid har jag suttit och sett hur människor som aldrig varit delaktiga i något av det som var viktigt, sedan ska roffa åt sig så mycket som möjligt. Alla ska ha, och jag avskyr det.
Anledningarna till att jag absolut inte skulle ha, var många.
Min familj med barnen var huvudanledningen.
En yngre kvinna med små barn kan nämligen inte få ta sig någonstans.
Eventuellt kan någon få komma till toppen, men då väljs den ut som absolut följer partipiskan. En skock får är vad de flesta är för de följer ledaren ner i havet om de måste.
Allt för att behålla sin lön och sin titel.
Istället för att följa sin egen väg, håller man upp fingret för att se varthän det blåser.
Sedan följer man vinden.
Stick inte ut, var inte annorlunda.
Allt hat från människor som inte delar samma åsikt. Det är för mig helt sjukt att man ens beter sig så illa. Jag har aldrig haft bekymmer med människor som inte tänker som jag men plötsligt ska hela familjen hängas ut för att jag har en åsikt. Märkligt.
Hatarna skyddar sig sedan med att de hatar "rätt".
Att skriva ner, håna och förlöjliga är nämligen ok om man inte tänker likadant.
I fem månader pusslade jag för att få ihop livet och jag fick efteråt höra att jag säkert fick både fallskärmar och bra löner. Jag kan svart på vitt lägga upp att det blev ett lönelyft för mig att sluta med politiken. För varenda dag jag skulle vara på ett möte, drogs det desto mer från min lön som lärare vilket gjorde att jag för varje frånvarande dag i skolan förlorade mellan 500 och 1250 kronor. Jag gick och städade trappor, putsade fönster och rengjorde toaletter och fick betala för det.
Det politiska systemet bygger nämligen på att du ska vara heltidspolitiker och enligt mig är det helt fel. Hela systemet skulle göras om och återgå till tänket som fanns förr, där du var tvungen att ha ett vanligt arbete vid sidan av för att kunna försörja dig.
Bara tänk att medborgarna ska arbeta för att ge lön åt människor som pratar. Demokratin är fin men har blivit för stor. Den hade fungerat exakt lika bra på många andra sätt som hade blivit billigare för individen.
Bilden var inte så smart, nej.
Det var dock bara en bild.
Två veckor innan hade jag berättat för vänner att jag skulle kunna sluta vilken dag som helst. Eleverna och skolan är alltid det som har stått mig närmst och det märktes med.
De flesta kom och kramade om mig på måndagen och det märks när människor bryr sig på riktigt och det är vad den andra halvan av året har visat. Jag har plötsligt tid att träffa vänner.
Jag hinner med musiken som jag älskar så mycket och i år har jag hunnit ägna timmar i skogen.
Barnen har alltid varit prio ett men nu känner de av det så mycket mer.
Jag fick min första semester på sex år.
Sex år.
Som jag saknade mitt andra hemland och det känns så skönt att kunna planera in nästa besök där. Jag åker egentligen inte på semester för jag åker hem. Hem till mitt Spanien.
Jag har börjat träna igen och fokus ligger nu på så mycket annat än bara politiken.
Jag har hunnit med teater, musikaler och bara det faktum att få vara hemma.
Jag älskar att vara hemma!
Jag har börjat studera igen och just det har jag alltid trivts med.
Högskolan är visserligen ett ställe för sig, men jag trivs där med och jag älskar allt inom skolan vilket jag nu ska bli ännu bättre på.
Och Hanö. Mitt Hanö som jag utan bekymmer hade kunnat flytta till.
Jag gjorde äntligen de tatueringar jag velat göra så länge och jag har hunnit med mitt stora intresse för fotografering.
Framför mig har jag en väldigt spännande resa som kan sluta som den vill.
Det spelar egentligen ingen större roll.
Jag vaknar varje morgon och är euforisk.
Hög på livet, och varje dag jag lägger mig och blundar så är jag glad.
Glad för att barnen är friska, glad för den tid jag har och glad för det som finns runt mig.
Det finns de som inte har fått det och tyvärr kommer det nästan besked varje vecka om människor i närheten som har gått vidare eller blivit sjuka.
Än så länge är alla runt mig friska och jag är så oerhört tacksam för det.
Nästa år kanske inte jag finns kvar och kan skriva det.
Jag har aldrig tagit uppåttjack men skulle gissa på att det är så jag mår naturligt.
Energin bara sprutar och det finns så mycket jag vill göra och hinna med.
2019 lärde mig mycket. Oerhört mycket.
Det mesta handlar om äkta vänskap och saker jag ser fram emot 2020.
Jag ska äntligen få se Volbeat!
Jag ska se Sverige och träffa nya människor som redan i dagsläget ger mig så mycket energi.
De som trodde att jag skulle lägga mig ner och dö trodde fel för jag är idag betydligt mer handlingskraftig än vad jag var för ett år sedan.
Nu har jag inte längre några bakåtsträvande tyglar på mig som ska anpassas in i en trång och förljugen värld där människor trampar ner andra för att själv ta sig upp.
"På egna ben, på egen hand.
Och du ska få se att jag kan ro iland
Jag har gått din väg, steg för steg
Men du ska få se att nu går jag min väg"
(https://www.youtube.com/watch?v=IJk6ybFpj6g)
Jag är så tacksam för detta året, för utan det hade jag inte varit där jag är nu.
En väldigt vis man sa till mig för många år sedan att "Det är ingen som säger att du är lyckligare på en sten i Thailand än på Stibyberget. Det väljer du själv."
Det är min ledstjärna. Jag väljer att må bra i det som är för i morgon kanske allt har slagits i spillror.
Jag hoppas att ni alla ska få ha era nära och kära kvar, samt få vara friska.
Mitt nyårslöfte blir som vanligt att jag ska bli vampyr så fort som möjligt. Utöver det ska jag öppna upp Messenger igen. Så fort jag orkar iallafall.
Jag önskar er alla en god kväll och ett fantastiskt 2020!
Det tänker jag ha.