Mona Sahlin har aldrig varit min favorit och självklart är det så att alla får stå sitt kast.
Hon har gjort många misstag och det har hon fått ta konsekvenserna för.
Jag lyssnade dock på henne i söndagsintervjun och häpnade.
Jag förstår henne.
På samma sätt som jag förstår Anna Kinberg Batra i hennes bok.
Jag skulle aldrig någonsin kalla mig för feminist för enligt mig är det ett ord som inte förknippas med något positivt. Jag vill förknippas med jämställdhet istället.
Jämställdhet för allt.
Löner, arbeten, karriärer, familjerna, allt.
Faktum är dock, att Sverige inte är jämställt.
Politiken är definitivt inte jämställd.
 |
| tv4.se |
Jag har sagt att min tid i politiken har varit som tjugo år i en grusig, uppförsbacke.
I motvind.
Härskarteknikerna är utpräglade bakom ett "snällhetsskimmer" från, ofta, äldre män.
Låter säkert vänster och hemskt för många men det är faktum.
"Lilla du/gumman.. du ska snart ha barn. Du kan inte göra det."
"Lilla du/gumman.. nu har du fått barn och tycker inte du att du ska ägna din tid åt dem?"
"Lilla du/gumman.. nu har du många barn och de behöver faktiskt dig!"
Lilla.. lilla.. du tror väl inte att du kan det?
Det spelar ingen roll vad som har gjorts, så har det ständigt motarbetats.
Inför nomineringsprocesserna har det varit likadant varje gång.
Riksdagslistan?
Nej, flytta ner Emilie för hon är jobbig. Hon har många barn, säger emot och bor dessutom i Sölvesborg. Varenda gång kryssade jag mig upp till andra plats. Ingen skulle säga något.
Istället spreds rykten från partikollegor att jag inte skulle ställa upp.
Anledningen skulle vara att jag hade många barn.. hmm..?
Får jag inte välja det själv!?
Barnen har ju faktiskt en pappa som klarar den uppgiften galant.
Skrev jag motioner och skulle lämna in så fick jag inte det utan att det skulle korrigeras av någon äldre man. Det faktum att jag är utbildad lärare och redan då hade vidareutbildat mig spelade ingen roll. Jag räknades fortfarande som yngre och skulle vara tyst.
Härskarteknik deluxe.
Detta då av dem som borde stötta, för vi var ju i samma parti, men icke.
Alla ser till sig själv.
Både Sahlin och Batra berättar om liknande saker.
Detta tillsammans med åsikten om media i Sverige - och jag kan bara hålla med.
Tänk, nu brydde sig faktiskt Expressen om en intervju, men annars så spelar det ingen roll.
Så länge bara människor klickar på artiklarna så är inte innehållet viktigt.
Sahlin berättar om hur hon blev bemött när hon som 25-åring kom in i riksdagen.
Batra berättar om kulturen i partiet.
Det spelar förmodligen ingen roll i vilket parti någon befinner sig, men faktum är att det görs skillnad. Många vill inte se detta och tänker att det är ett vänstersnack, vilket det hade varit lätt att avfärda det som - men det faktum jag har levt med så är det sanningen.
Det finns inga vänner inom politiken och har du några så finns de sällan i det egna partiet.
Bara tänk förnedringen när du pumpar ut tankar, idéer, föreslår saker och skapar material, men på nästa möte säger man tack till någon annan och berättar att det var en bra idé.
Hade det hänt en gång så ok.. men det återkommer ständigt.
Mitt bekymmer är att jag inte fungerar så.
Jag kan inte göra så mot någon, för hela mitt väsen säger att det är fel.
Jag tänker att jag ska vinna på mitt jag istället.
Politiskt håller jag inte med Sahlin, och jag var inget jättefan av Batra, men om de hade varit män, så hade historien sett helt annorlunda ut. DET är jag helt säker på.