Sverige, landet som har varit land sedan 1658.
Inga större katastrofer, inga revolutioner eller statskupper.
Präglat av fred, lugn och ro.
Inga större krig på tvåhundra år.
Där är ett av bekymren.
Artikeln nederst är intressant.
Den är nämligen skriven av två engelska professorer och undersökare som har tittat på att de som nu arbetar kring människor med corona visar upp symptom för posttraumatisk stress, ångest och depression. En studie som över lag är bra och jag tror den stämmer, men jag vill vässa till den.
De tar upp ett väldigt intressant fakta kring att två femtedelar upplever de skrivna symptomen. De pekar dock på att dessa främst är yngre kvinnor som inte har någon längre erfarenhet av att arbeta i kris. Just där vill jag sätta mitt finger.
Jag arbetade en sommar på sjukhuset i Karlshamn.
Absolut ingen akut avdelning men jag upplevde det sorgset.
En sommar som tydligt gjorde klart för mig att vården inte var något som jag ville arbeta med.
Den enkla anledningen är att jag inte klarar av död.
Jag tål inte att människor dör, är sjuka eller lider för det skapar en sådan ångest hos mig som person. Efter att ha varit med om det mesta själv så kan jag säga att det räcker och blir över.
Vissa dagar har jag ångest för att leva, men lika mycket ångest för att dö, så hur gör man då?
Det gäller att hitta jämnvikten.
Den ska man dock hitta innan man väljer vilket yrke man vill arbeta med.
Självklart kan man välja att arbeta inom vården fast att man är känslig och har svårigheter, men då kanske man ska välja bort det "häftiga" och istället inrikta sig på att vårda där spänningen inte är så hög.
Studien visar nämligen att läkare sällan har samma bekymmer och det kan kopplas till ålder och erfarenhet.
För titta nu på hur vårt land är.
Vi har inte haft några kriser, inga massdödsfall och är förskonade från krig och oroligheter.
Det innebär att många av dem som arbetar inom vården visserligen kan ha varit med om jobbiga saker, men inte i den omfattning som corona nu har varit. Tio-elva månader med högt tryck som i det normala hade varit ok. OM vårdplatserna hade varit anpassade till antal människor som bor här och OM det fanns en klar plan för hur personalen skulle användas.
Det gör också att människor väljer ett yrke för att man vill vara i hetluften, men sedan pallar man helt enkelt inte trycket och börjar då visa symptom som människor i vanliga fall uppvisar efter att ha levt i krig, svält eller med stora katastrofer.
Lönen lockar såklart också många och för vanlig lön plus 120% i timmen så hade jag också valt att arbeta så mycket som möjligt. Helst dygnet runt, men då faller de som inte klarar tempot och blir kanske själv en del i vårdkedjan. Studien är bra skriven och påtalar just att man inte vet hur det såg ut innan.
Min önskan inom de flesta yrken hade varit att man tänkte om.
Om du är ung, relativt nyutexaminerad eller bara har arbetat i några år så kanske du inte ska vara den som ställs på akuten, kör ambulans, får problemgrupper i skolan eller sätts på att omhänderta barn som socialsekreterare.
Många av de jobben skulle de med längst erfarenhet ha, inte de nya, och då tror jag att man hade sluppit sådana här artiklar. Inför någon form av karriärsstege där erfarenheten och antalet år du arbetat är det som avgör var du passar bäst för tänk på dessa yrken. Det tillsammans med interna lärlingsprocesser för att lära sig den plats man är på.
Vårdyrken, speciallärare, socionomer.. det finns hur många som helst..
Hade du velat möta den nyutexaminerade eller den med erfarenhet när du hamnar i knipa?
Vi har nog haft det för bra för länge i Sverige och i många andra länder, tillsammans med system som inte fungerar, när människor som har valt sitt yrke inte kan utöva det utan att drabbas av krigssyndrom.
Det är dags att bygga om detta landet.