tisdag 8 februari 2022

Svårigheten med hbtqia plus någonting.

Den första benämningen jag minns var HBT.
Detta stod för Homosexuella, Bisexuella och Transpersoner.
Sedan kom Q för Queers.
Sedan kom I.
I står för intersexuell.
Sen kom A som står för alla Asexuella.
Därefter kom man på att alla andra blev utanför och införde ett + sist.
Den korrekta benämningen idag är alltså HBTQIA+.

Det klagas på att de ungdomar som känner att de tillhör dessa kategorier, vilket i min värld bör vara alla individer på jorden men som av media enbart är de första fyra bokstäverna, inte har någonstans att träffas eller mötas.
Jag känner mig stum.
För mig delas nämligen inte människor upp utefter vem de älskar då det bör vara väldigt oviktigt för alla andra vad någon väljer att göra med någon när dörrarna stängs.
Självklart inom lagens ramar.
Min tanke är just denna:
Mötesplatser?
Vilka ungdomar idag har naturliga mötesplatser!?

Mig veterligen så brukar debatten handla om att det inte finns fritidsgårdar.
Fritidsgårdarna i sig har ju varit anledningen till alla problem i förorterna. 
Därför de skjuter på varandra - de hade ingen fritidsgård att gå till.
Nu så bör tydligen platser skapas för de ungdomar som känner att de tillhör någon av de första fyra bokstäverna ovan.
De andra bokstäverna har man glömt helt och hållet.
Samtidigt pratar man om allas lika värde och vikten av att inte göra skillnad.
Kan då inte alla få en mötesplats?

Samtidigt anser jag att detta mycket har spelat ut sin roll.
Om man känner sig lite annorlunda idag - oavsett anledning.
Söker man inte på internet då?
Hittar forum där man kan chatta och sedan träffas?

Jag anser inte att vuxenvärlden måste styra upp allting för jag är övertygad att många av dessa ungdomar själv kan lösa sina problem. Utöver det måste man ställa sig frågan om skattepengar ska gå till en liten klick av Sveriges ungdomar när alla förmodligen kan känna det behovet ibland.
Skapa då mötesplatser för ALLA.
Oavsett religion, sexuell läggning eller kön.
Välkomna alla!


kl.