Ungefär 0,4 procent av Sveriges befolkning sa i den sista undersökningen som gjordes 2015 att de kände sig som trans. Det blir strax under 42 000 personer på en befolkning av 10,4 miljoner människor.
Cirka 60 personer varje år byter juridiskt kön.
Mellan 3 och 3,8 procent av dem som byter kön ångrar sig. Alltså, ungefär två personer.
Andra siffror som kan vara intressanta är då att ungefär 110 000 människor i Sverige har rötterna i Somalia.
Ungefär 200 000 kvinnor i Sverige är lesbiska.
I Skandinavien beräknas 50-80 procent av alla vara blonda, men i världen är blondiner nästan utrotade då knappa 2 procent av jordens befolkning är just blonda.
Antalet judar i Sverige är cirka 25 000 personer men antalet muslimer är 300 000, varav 120 000 av dessa är troende.
Vad är jag då ute efter?
Jo, detta: Vad är normalt?
Normalt är ett ord som pekar på vad flest människor är eller inte. Minoriteter har en särställning i Sverige men övriga har det inte.
Jag är då ute efter vad som räknas som ”normalt” i Sverige.
Är 42 000 personer en representativ grupp för en hel befolkning?
Nej.
Är 25 000 det?
Nej.
Blondiner?
Ja.
Varför?
Jo, för statistiskt är det så att blond hårfärg i Sverige och övriga Skandinavien, än så länge, är i majoritet.
Till saken hör nu att jag inte bryr mig om vad människor varken definierar sig som eller tänker på, men många definierar sig på ett annat sätt när de sticker ut från det som är ”normalt”, normen.
Möter jag nya människor behöver jag inte berätta att jag är kvinna eller blond. Det syns.
Jag presenterar mig dock inte som hindu, lärare eller heterosexuell. Det är för mig helt oviktigt och jag bryr mig inte om vad andra är i detta avseendet heller.
Jag tror att människor presenterar sig med sin sexualitet, sitt yrke eller sin tro för att de inte själv kan definiera vem de är på grund av osäkerhet, svårigheter eller diverse brister. Man måste skryta, sätta ner foten eller bevisa något.
Jag känner inte för att bevisa vem jag är utan antingen möter man mig som jag ser ut och hur jag beter mig, eller inte alls.
Då jag tänker såhär, så blir också min stora fråga:
Varför pumpas detta med trans ut som det nya normala?
Människor får självfallet vara trans om de vill, men de är knappa 42 000 personer på över tio miljoner människor.
Vi gör inte såhär med någon annan grupp människor så varför ska vi särfördela eller göra vissa individer explicita framför andra?
För att göra det naturligt?
För att skapa något nytt normalt?
Jag har alltid älskat musikaler och teater, utklädnad är inget bekymmer så länge det inför barn inte anspelar på sex.
Alla får vara vad de vill, känna och tycka vad de vill. Att alla får komma till tals är ok, men faktum kvarstår ändå att statlig media och myndigheter väljer att ge vissa grupper rättigheter och uppmärksamhet framför andra.
Antalet judar är färre än antalet transpersoner i Sverige. Varför inte släppa fram dem?
De är till och med en minoritet.
Blondiner är en minoritet i världen som dessutom är på snar gräns till utdöende. Varför inte fronta dem?
Eller varför inte musiker!?
Vi har en stor musikskola och är ett land som går i bräschen för musik. Varför inte göra mer reklam för det!?
Jag förstår inte.
Jag kommer nog aldrig förstå!
Vill man vara helt jämställd i Sverige så delar man antalet personer i landet på varje grupp, så kan vi se att antalet som är exempelvis trans, somalier eller judar är för få för att få en egen grupp.
Blondiner ska däremot fram i media.
Och då kommer definitionen.. jag presenterar mig med namn. Barnen eventuellt och möjligt fritidsintressen musik. Annars är det andra oviktigt.
Hur kan då någras sexualitet vara viktigare än alla andra referenser!?