Jag drömde om många saker när jag var yngre.
Jag ville bli barnläkare ett tag, utrikesminister eller kantor.
I slutänden stod det mellan militären eller skolan och i det blev det skolan då jag var rädd för att åka utomlands som kvinna. Tanken på att vara i Afghanistan eller någon annan då fredsbevarande plats blev för utmanande. Valet föll då på skolan och det har jag aldrig ångrat.
Jag har pluggat sedan dess och sökte senast i måndags en ny kurs att läsa.
Nam et ipsa scienta potestast est.
Kunskap är makt, eller borde iallafall vara det.
Jag tror på militärtjänstgöring och anser att det borde vara ett tvång om man inte arbetar eller studerar. Det låter kanske hemskt, men jag tror inte att någon mår bra av att gå hemma och inte göra någonting.
För många år sedan gick det ett program om barn med bekymmer i USA.
Jag minns inte vad programmet hette eller vilken kanal det var på, men det handlade om barn eller ungdomar som höll på att riva sina hem.
Som slog föräldrar, syskon och andra elever i skolan.
I programmet hämtades dessa barn och sattes på olika militärläger.
Där tränades de stenhårt.
Klättra, hoppa, simma, springa.
Upp tidigt på morgonen, bädda sin säng och marschera långt.
Följde de inte reglerna blev de straffade genom att gå upp extra tidigt eller göra fler armhävningar.
De få gånger barnet eller ungdomen inte hade ändrat sitt beteende efter fyra veckor, så blev det fyra veckor till. Ingen var där längre.
När de hade fått fasta ramar, klara regler och insåg att regler gällde även dem.. så upphörde deras beteende. De var plötsligt vettiga och klarade saker man skulle göra.
Jag tror att detta är en sak som borde införas.
Går man ut skolan och inte kan skaffa sig ett arbete och inte sköter studier, då borde man in i militären. Det borde inte ens vara ett alternativ, utan en självklarhet så att man får ett sammanhang.
Jag tror att militären är en bra del av livet när du inte vet vad du ska göra.
Istället för att bara vara hemma så få ett sammanhang!
