En stund på jorden.
För några mer kännbart än andra, för några gladeligen ovetandes och för många rullar det på. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. För varje år märker jag dock av hur mycket fortare allt rullar.
Jag vet inte riktigt när barnen blev så stora.
Varför vi inte har några bebisar längre eller varför blöjbarnen försvann.
När man tänker tillbaka så har John Cleese rätt när han i Fawlty Towers undrar vad det var som flög förbi. Ditt liv, och du får inget extra.
Miles har progeria.
Någonstans fascinerar dessa sjukdomar och jag minns programmen, om sjukdomen, på teve. I Sverige, med en befolkning på nästan tio miljoner, finns det en enda person som har progeria, och det är Miles. Tretton år på pappret men 104 år i kroppen.
Livet kan inte kännas rättvist.
Den sista tiden har det dött människor runt mig så att tankarna vandrar.
Jag vet inte om jag är här till jul och det enda jag kan göra är att finna mig i det som är och leva så gott det går. Umgås med barnen och göra det som man mår bra av.
Livet är nämligen väldigt kort.
För kort.
Det finns alltid vägskäl som avgör vem just du blir och jag tror att de vägarna ska vara krokiga. Jag hade inte velat ha en lärare som hade gått en rak väg in och varit perfekt. Varför det?
Vad vet man om livet om man aldrig har haft en motgång, aldrig några hinder eller svårigheter?
Alla är olika känsliga och jag är medveten om det.
Jag hade förmodligen gått under om något av barnen hade blivit sjukt.
Hur ska man ens kunna leva om barnen dör först!?
Jag lever genom musiken och förutom allt jag gör själv så finns det ord som fastnar betydligt hårdare än många andra.
I min hall, på en vägg, finns en av de texter som jag alltid bär med mig:
Ifrån ett vidöppet fönster,
blickar jag bara ut.
Snart kommer nog regnet,
men också det tar slut.
Jag sörjer inget jag saknar,
är glad för det jag har.
Är lycklig att jag lever,
ja, att jag finns kvar.
Peter LeMarc sätter med dessa ord, fingret på så många känslor.
En stund på jorden.
Vi har bara en liten stund på jorden, så ta hand om den.
En handklapp till dig Miles.
Fler borde få ha din livsglädje!
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/13-arige-miles-kropp-ar-104-ar-gammal
https://www.femina.se/leahs-son-har-progeria-miles-sjukdom-har-blivit-en-del-av-var-familj/
För några mer kännbart än andra, för några gladeligen ovetandes och för många rullar det på. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. För varje år märker jag dock av hur mycket fortare allt rullar.
Jag vet inte riktigt när barnen blev så stora.
Varför vi inte har några bebisar längre eller varför blöjbarnen försvann.
När man tänker tillbaka så har John Cleese rätt när han i Fawlty Towers undrar vad det var som flög förbi. Ditt liv, och du får inget extra.
 |
| femina.se |
Miles har progeria.
Någonstans fascinerar dessa sjukdomar och jag minns programmen, om sjukdomen, på teve. I Sverige, med en befolkning på nästan tio miljoner, finns det en enda person som har progeria, och det är Miles. Tretton år på pappret men 104 år i kroppen.
Livet kan inte kännas rättvist.
Den sista tiden har det dött människor runt mig så att tankarna vandrar.
Jag vet inte om jag är här till jul och det enda jag kan göra är att finna mig i det som är och leva så gott det går. Umgås med barnen och göra det som man mår bra av.
Livet är nämligen väldigt kort.
För kort.
Det finns alltid vägskäl som avgör vem just du blir och jag tror att de vägarna ska vara krokiga. Jag hade inte velat ha en lärare som hade gått en rak väg in och varit perfekt. Varför det?
Vad vet man om livet om man aldrig har haft en motgång, aldrig några hinder eller svårigheter?
Alla är olika känsliga och jag är medveten om det.
Jag hade förmodligen gått under om något av barnen hade blivit sjukt.
Hur ska man ens kunna leva om barnen dör först!?
Jag lever genom musiken och förutom allt jag gör själv så finns det ord som fastnar betydligt hårdare än många andra.
I min hall, på en vägg, finns en av de texter som jag alltid bär med mig:
Ifrån ett vidöppet fönster,
blickar jag bara ut.
Snart kommer nog regnet,
men också det tar slut.
Jag sörjer inget jag saknar,
är glad för det jag har.
Är lycklig att jag lever,
ja, att jag finns kvar.
Peter LeMarc sätter med dessa ord, fingret på så många känslor.
En stund på jorden.
Vi har bara en liten stund på jorden, så ta hand om den.
En handklapp till dig Miles.
Fler borde få ha din livsglädje!
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/13-arige-miles-kropp-ar-104-ar-gammal
https://www.femina.se/leahs-son-har-progeria-miles-sjukdom-har-blivit-en-del-av-var-familj/
