Det känns många gånger så.
Jag ser ofta betydligt yngre ut än mina 37 år men jag känner mig som sjuttio plus.
Risken är till och med att det är en förnedring mot de människor som är i den ålder.
För att göra en lång historia kort:
37 år idag.
Minst tjugo år fler än vad jag trodde det skulle bli och med lite tur betydligt fler.
Mitt stora bekymmer i livet är att jag aldrig får ro.
Att sätta sig helt still på en strand eller bara lägga sig i soffan fungerar inte.
Jag vill göra saker!
Helst hela tiden.
Bara tanken på att vara helt stilla och tyst samtidigt är som det värsta mardrömsscenariot.
För många år sedan fick jag följa med till ett jakttorn för det skulle jagas.
Jag som i hela mitt liv har haft fix idéer kring mat hade i grunden stora bekymmer med att man skulle döda djur och när det i nästa steg förväntades att jag skulle sitta i det där tornet helt tyst i timmar.. det gick inte. Jag tog upp en godispåse men den prasslade tydligen.
Jägare kommer jag aldrig bli.
Däremot finns det inga hinder i min värld för jag definierar inte saker i hur svårt det är utan mer med inställningen att jag ska eller kan. Jag sprang 2,1 mil i fjol. På samma dag..
Köpenhamns halvmara raserade hela kroppen men jag gjorde det med pannbenet.
Träna, nej, det är inte jag.
Fast nu har jag börjat av den enkla anledningen att jag verkligen tycker om killen som har gymmet. Sympatisk och genomsnäll, som med en suck skakar på huvudet när han ska behöva svara på mina frågor om vad en tbx eller txb (minns inte ens vad det heter) innebär, men tränar gör jag.
Sover gör jag däremot inte.
Det har jag aldrig gjort och ibland funderar jag över vilka saker i mitt liv som jag skulle sortera bort om jag började sova hela nätterna. Rent krasst är det nämligen så att den tiden ägnas åt extra-sakerna. Just nu pluggar jag och läser löjligt mycket böcker som samtliga processas in i det enda syfte jag många gånger har haft i mitt liv: Kunskap är makt.
Med makt kan man förändra det som är fel och ju mer jag läser desto fler fel hittar jag.
Det svenska skolsystemet är inte alls lika för alla och det irriterar mig fruktansvärt mycket.
Jag har aldrig trott att jag ska bli gammal för jag har alltid levt på gränsen fast att jag är rädd för så mycket saker. Av någon anledning har jag lyckats med det mesta.
Jag har suttit på ett flygplan som fick gå ner och nödlanda.
Ångest deluxe.
Någon på tåget mellan Halmstad och Malmö hostade och jag var en av de 0,02 procent som trots dubbla vaccin var mottaglig varpå jag fick påssjukan. Det skulle vara omöjligt.
Jag fick lämna blodprover i en evighet för att jag hade tumörbildning i livmodern.
Allt har dock gjort mig till den jag är idag.
37 år.
Jag har jobbat med det absolut mesta.
Jag har arbetat inom vården, affärer, florist, fiskeindustrin, på bondgård för att sen inte nämna allt inom skolan.. det mesta. Jag är inte rädd för att ta i.
Jag har alltid trivts.
Mitt liv är nämligen allt för kort för att slösas bort.
Om jag skulle gnälla för varenda liten motgång, alla krav eller brist på sådana, så hade jag fått gnälla alltid. Jag har istället valt att göra motsatsen.
Självklart finns det dalgångar med men för det mesta är allt ok.
Varje gång jag ser barnen så vet jag att jag har gjort rätt för det finns inga jag älskar så mycket som dem. De kommer gå före allt och valen kring dem gör mitt liv.
Jag somnar glad varje kväll för att de är friska.
Jag vaknar glad varje morgon för att de lever.
Det kunde vara så mycket värre.
37 år. Dagen firas på jobbet och sedan med den underbara plats som jag kallar "hem". Jag ser fram emot trippande steg som ska sjunga och dela ut teckningar.
Mitt i livet.
Hoppas alla har en fantastisk Star Wars-dag som även råkar vara min födelsedag.
May the fourth be with you!
Jag ser ofta betydligt yngre ut än mina 37 år men jag känner mig som sjuttio plus.
Risken är till och med att det är en förnedring mot de människor som är i den ålder.
 |
| Star Wars |
För att göra en lång historia kort:
37 år idag.
Minst tjugo år fler än vad jag trodde det skulle bli och med lite tur betydligt fler.
Mitt stora bekymmer i livet är att jag aldrig får ro.
Att sätta sig helt still på en strand eller bara lägga sig i soffan fungerar inte.
Jag vill göra saker!
Helst hela tiden.
Bara tanken på att vara helt stilla och tyst samtidigt är som det värsta mardrömsscenariot.
För många år sedan fick jag följa med till ett jakttorn för det skulle jagas.
Jag som i hela mitt liv har haft fix idéer kring mat hade i grunden stora bekymmer med att man skulle döda djur och när det i nästa steg förväntades att jag skulle sitta i det där tornet helt tyst i timmar.. det gick inte. Jag tog upp en godispåse men den prasslade tydligen.
Jägare kommer jag aldrig bli.
Däremot finns det inga hinder i min värld för jag definierar inte saker i hur svårt det är utan mer med inställningen att jag ska eller kan. Jag sprang 2,1 mil i fjol. På samma dag..
Köpenhamns halvmara raserade hela kroppen men jag gjorde det med pannbenet.
Träna, nej, det är inte jag.
Fast nu har jag börjat av den enkla anledningen att jag verkligen tycker om killen som har gymmet. Sympatisk och genomsnäll, som med en suck skakar på huvudet när han ska behöva svara på mina frågor om vad en tbx eller txb (minns inte ens vad det heter) innebär, men tränar gör jag.
Sover gör jag däremot inte.
Det har jag aldrig gjort och ibland funderar jag över vilka saker i mitt liv som jag skulle sortera bort om jag började sova hela nätterna. Rent krasst är det nämligen så att den tiden ägnas åt extra-sakerna. Just nu pluggar jag och läser löjligt mycket böcker som samtliga processas in i det enda syfte jag många gånger har haft i mitt liv: Kunskap är makt.
Med makt kan man förändra det som är fel och ju mer jag läser desto fler fel hittar jag.
Det svenska skolsystemet är inte alls lika för alla och det irriterar mig fruktansvärt mycket.
Jag har aldrig trott att jag ska bli gammal för jag har alltid levt på gränsen fast att jag är rädd för så mycket saker. Av någon anledning har jag lyckats med det mesta.
Jag har suttit på ett flygplan som fick gå ner och nödlanda.
Ångest deluxe.
Någon på tåget mellan Halmstad och Malmö hostade och jag var en av de 0,02 procent som trots dubbla vaccin var mottaglig varpå jag fick påssjukan. Det skulle vara omöjligt.
Jag fick lämna blodprover i en evighet för att jag hade tumörbildning i livmodern.
Allt har dock gjort mig till den jag är idag.
37 år.
Jag har jobbat med det absolut mesta.
Jag har arbetat inom vården, affärer, florist, fiskeindustrin, på bondgård för att sen inte nämna allt inom skolan.. det mesta. Jag är inte rädd för att ta i.
Jag har alltid trivts.
Mitt liv är nämligen allt för kort för att slösas bort.
Om jag skulle gnälla för varenda liten motgång, alla krav eller brist på sådana, så hade jag fått gnälla alltid. Jag har istället valt att göra motsatsen.
Självklart finns det dalgångar med men för det mesta är allt ok.
Varje gång jag ser barnen så vet jag att jag har gjort rätt för det finns inga jag älskar så mycket som dem. De kommer gå före allt och valen kring dem gör mitt liv.
Jag somnar glad varje kväll för att de är friska.
Jag vaknar glad varje morgon för att de lever.
Det kunde vara så mycket värre.
37 år. Dagen firas på jobbet och sedan med den underbara plats som jag kallar "hem". Jag ser fram emot trippande steg som ska sjunga och dela ut teckningar.
Mitt i livet.
Hoppas alla har en fantastisk Star Wars-dag som även råkar vara min födelsedag.
May the fourth be with you!
