Jag är förälder.
Det är inte alltid en dans på rosor för att få allting att fungera, men har man skaffat dem så måste man göra sitt yttersta. Fem barn med läxor och aktiviteter.
Personligheter som är väldigt olika.
Några av dem drar jag upp på morgnarna, andra ställer klockan själv och stiger upp.
Jag har full förståelse för att barn är olika, men grunden för att det ska fungera är jag som vuxen.
Som deras förälder måste jag lösa de saker som händer.
Det blir då också väldigt viktigt att jag måste förutse saker.
Alla saker packas och ställs fram dagen innan.
INGET ska göras på morgonen.
Man väljer kläder dagen innan.
Allt för att det inte ska bil en låsning som sedan förstör hela dagen.
Vi går upp samma tid alla dagar.
Det gäller även helgerna mer eller mindre, där det dock kan bli lite sovmorgon när det är längre ledigheter. Rutinerna är nämligen det viktigaste av allt.
Vakna och sedan äta vid samma tider.
Rutiner, rutiner, rutiner.
Jag har barn som vägrar äta vissa saker så det anpassas.
Jag gör smoothie varje morgon, kokar ägg och ser till att rätt bröd finns framme.
Skolan måste nämligen fungera och det är mitt ansvar att se till att de kommer dit.
Vi har turen så att vi alltid äter frukost ihop och kan då gå igenom vad som händer på dagarna.
Den dag som är värst för oss, så går vi upp vid sex, följer alla rutiner och är inte hemma förrän halv åtta på kvällen. Då ska allt inför morgondagen och läxorna göras.
Det finns inga undantag, men det gör också att livet fungerar trots diagnoser och bekymmer.
Fem barn kräver rutiner.
Väldigt mycket rutiner.
Med denna bakgrund vill jag visa att det finns lösningar, men man måste arbeta för det.
När nu föräldrar går ihop för att peka på att kommunen ska ta sitt ansvar så är detta tudelat.
Med tanke på att statistiken visar att fler barn är hemmasittare i just Strängnäs än i övriga Sverige så finns det troligtvis bekymmer som kommunen ska titta på, men faktum kvarstår att föräldrars uppgift är att barnen ska komma till skolan.
Om barnen inte kommer till skolan kan kommunen döma föräldrarna till vite i det sista skedet, men innan dess kommer det en anmälan till socialtjänsten.
Den handlar inte om att vara ond utan om att se till att föräldrarna får hjälp med det som behövs.
Mamman i inslaget säger själv att hon inte ser sonens skolgång som det bästa för honom och menar att de får utbildningar när skolan skulle behöva det.
Skolan?
Ja, den är bakbunden.
Pengar är det största bekymret och när politiker hellre höjer sin egen lön än ser till personal på alla olika skolor så ifrågasätter jag starkt att man förstår varför man är politiker.
Målet måste vara att inte behövas.
Det behövs pengar till personal och personal som förstår vad som behöver ske.
Det behövs också lokaler.
Många av de barn som har bekymmer behöver anpassad skolgång eller i andra fall en annan skolgång, där de känner att de trivs och fungerar. Bekymret blir där många gånger just föräldrarna som vägrar.
Har ett barn både ADHD och autism så kan man se över vad som är starkast av dessa, för den ene kräver i högre grad en anpassad skola.
Det är tuffa kliv mellan de olika stadieövergångarna och jag förstår det.
Jag har barn som har passerat där med oro, ångest och en vilja av att vara hemma, men de får inte.
De ska till skolan. Punkt.
Ingenting som är jobbigt eller obehagligt blir bättre av att undvika det och det borde framgå för alla.
Som vuxen kan du välja arbetsplats och jag förstår att alla vill trivas där de är, men då finns det ett fritt skolval. Blir det fel även där så måste man som förälder fundera på varför.
Kommunen ska absolut göra sitt, men förälderns ansvar är att få barnet hemifrån och det är det primära ansvaret.
