Ångest.
Ren och skär ångest.
Det går nämligen inte att beskriva detta på något annat sätt.
Det går nämligen inte att beskriva detta på något annat sätt.
När man hör paniken och sen ser filmen så sätter det skräck i varenda nerv.
Stackars människor!
Att sen veta att det är en hel barnfamilj är så fruktansvärt.
Ögonblicket när planet slår ner i marken går så snabbt att man måste pausa filmen för att hinna se att det ens händer något.
Jag läser mycket och lyssnar på radion.
Det är sällan jag har tid att titta på teve så istället lyssnar jag på poddar och P1 istället.
Jag kan inte lyssna på skräck för hela mitt väsen går sönder.
Jag vill inte lyssna på drama för det är för sorgligt.
Då detta kom på nyheterna hann jag inte undvika det. Flashback i all ära, för jag använder det som många andra, så är det tragiskt med alla åsikter om att det säkert är några rika knösar som säkert förtjänar det.
Jag tänker inte så och har aldrig gjort utan den som har mycket pengar har många gånger jobbat sig till det. Så var det i detta fall.
Pappan har jobbat sig till sin förmögenhet och tar sedan med sig sin familj med vänner på semester.
Hur kan man ens säga något negativt om det!?
Om 100 år bryr sig ingen, och det har varit min devis under många år.
Denna familj och de andra som var ombord är ett minne blott för de flesta men mycket för några.
Det betyder inte att det inte finns kvar och detta skapar garanterat bekymmer för många.
Livet tog slut väldigt snabbt men bara tanken på den ångest de måste ha känt när de inser att det går åt skogen är helt fruktansvärd.
Vad säger man till varandra när det går upp för dem att de inte kommer att överleva?
Stackars människor och anhöriga till dem.
Hoppas de finns på en bättre plats.
















