Antalet barn med någon form av ADHD-diagnos har dubblerats de sista tre åren.
Varför?
Det är en fråga som för mig kan kombineras på väldigt många sätt.
Jag tror att andelen barn som inte fått rätt diagnos tidigare har varit på en väldigt låg nivå.
Däremot är jag övertygad om att antalet diagnoser som delas ut nu är för många, och jag är inte ensam om det. Under alla år som jag har pluggat så är detta en av de frågor som har intresserat mig och jag är inte ensam. En dansk forskare som heter Lutz menar att för många får diagnoser, som i nästan hälften av fallen istället handlar om att barnen har någon form av uppväxtproblematik.
Danmark har efter detta dragit öronen åt sig.
Jag har även tagit upp och pratat om detta med personal på BUP som berättade att så är det. Det är likadant i Sverige men här finns det inget som heter uppväxtproblematik varpå det inte finns hjälp att få för detta. Det blir istället ADHD.
Vad är då uppväxtproblematik?
Jo, den är spännande.
Den kan gälla väldigt mycket.
En del kan vara att det faktiskt är alldeles för mycket runtomkring hela tiden.
Mycket aktiviteter.
En annan sak kan vara att du aldrig någonsin som barn blir sedd utan alltid sätts i skymundan.
Dina föräldrar prioriterar sig själv.
En sak är barn med föräldrar som inte förstår att barnen behöver emotionell kärlek.
De förstår kanske att du behöver ha jackan på dig om det snöar, men inte att du behöver en kram när du slår dig.
En av tio pojkar har ADHD.
Flickorna är något färre.
Säg att hälften av dessa egentligen inte hade behövt varken en diagnos eller medicin, men samhället gör sedan att de måste för att fungera. Jag personligen tror att en stor del till att det har blivit såhär är flummet som är i svensk skola.
Det finns för många val.
Det har alltid funnits barn som inte kan sitt stilla och barn som har svårigheter.
Mängden val försvårar dock för dessa.
Mängden val försvårar dock för dessa.
Man tror lösningar är skärmar, kepsar och en massa olika val.. när jag tror att det är motsatsen som behövs. Mer katederundervisning.
Ordning och reda.
Som barn behöver du inte en massa val och bara tänket att eleverna ska bestämma kring sin undervisning när den som ska lära dem har flera års högskola för att lära ut.. det är inte bra.
Elevdelaktighet i all ära, men de ska lära sig kunskapen, inte bestämma kring den.
Ju fler svårigheter ett barn har, desto "fyrkantigare" måste omgivningen vara.
Att som förälder vara "snäll", backa och låta barnet få som det vill alltid är bara en björntjänst som kommer resultera i ett barn som löper amok.
Självklart gäller detta inte alla, men många av de barn som har svårt för att passa in hamnar där.
Är det då var tionde pojke som inte passar in i mallen eller är mallen fel?
En bra fråga att ställa.
