Fjorton år.
En ålder som innebär väldigt mycket för alla har varit en fjortis. Alla har befunnit sig mellan barn och vuxen för att försöka ta sig fram genom livet.
Det var inte alltid lätt och föräldrarna räknades ofta som pest när de satte regler. Många regler förstod man men andra hade man ingen förståelse för.
Allt kändes överdrivet.
En flicka hittades mördad i Landskrona.
Hon blev fjorton år och gärningsmannen beräknas vara i samma ålder och även hon en tjej.
Flashback har både för och nackdelar på många sätt men ingen kan påstå att sidan ligger och latar sig. Det är timmar innan allting finns ute och med risk för att allt inte stämmer, vilket det med största sannolikhet inte gör, men så är den mördade tjejen hemmahörande i Kristianstad.
Hon bor hos sin mamma efter att i nio år flyttats runt på olika institutioner. Alla har garanterat gjort sitt bästa och det som har hänt henne är fruktansvärt.
Men, för här kommer frågan om vad som är normalt.
Jag hade ALDRIG satt min fjortonåring på buss och tåg nio mil bort, till individer barnet säger att den ska på pyjamasparty till.
Aldrig.
Jag är så hönsig att jag fortfarande kollar med kompisarnas föräldrar när det är någonting. Jag följer med och säger hej. Jag vill veta vilka människor är och ha ett nummer eller sätt att kontakta dem på, för jag är inte dummare än att jag minns hur man gjorde för att ta sig runt reglerna som sattes.
I samma sekund som de vuxna släpper efter så kommer också barnen att testa gränserna.
Jag är troligtvis för hård, men jag är säker på att inget av barnen kommer att hamna ensam och ihjälslagen tio mil bort vid en tågräls mitt i måndagsnatten.
Det kan hända saker, absolut, men jag som vuxen måste vara spärren som säger nej. Jag kan inte ens se varför en fjortonåring får åka så långt bort själv när man inte har en annan vuxen som står och tar emot.
Så här kommer frågan om vad som är normalt.
Jag förstår att man ska släppa på tyglarna och låta tonåringar få bli vuxna, men för mig innebär inte det att de ska göra vad de vill. Jag minns att jag och några vänner fick ta tåget till Kristianstad när vi gick i åttan. Det var en lördag och vi åkte några timmar mitt på dagen. Tillsammans.
Jag minns känslan av att få känna sig stor.
Vi var några stycken, hade bestämt vad vi skulle och hade en tid att komma hem till.
Idag är samhället betydligt hårdare och jag har med det blivit mer skeptisk. När ungdomar blir nedslagna mitt på dagen i en småstad som Sölvesborg så nja..
Alla barn är olika i mognadsgrad men möter du ett gäng så har du inte mycket att sätta emot. Det finns de ungar som springer fritt alltid och som inte har någon tid att passa, men för mig visar det på bristande föräldrar som saknar kontroll. Självklart är det ju lättare att låta barnen göra vad de vill, för då slipper du konflikterna.
Det är dock ofta dessa barn som råkar ut för saker och när det händer brukar deras föräldrar skrika högt om att andra ska ha ansvar. De ser inte sin egen del och deras barn är ju alltid de smartaste, bästa och mest pålitliga barnen i hela världen och de skulle ALDRIG göra just så.
Någon annan tvingade dem..
Ska man släppa en fjortonåring fritt!?
Alla tankar till flickan och hennes familj.
