I Indien ska ett megabröllop genomföras då två av landets rikaste ska gifta sig med varandra. Människor från hela världen är inbjudna och kändisar står på rad för att berätta att de har varit där.
I min lilla bubbla tycker jag synd om dem.
Deras liv har blivit ett spektakel och de lever på att andra ska tycka något om dem.
Att gifta sig.
För mig har det aldrig varit viktigt men det är praktiskt när man har barn. Det blir helt enkelt mycket lättare. Med många saker.
Själva bröllopet är en möjlighet att bjuda in de människor man tycker om och har nära. Människor som betyder något för dig personligen.
Det som händer i Indien är för mig helt sanslöst.
Vem vill att en av de viktigaste dagarna i livet ska vara ett jippo för människor man inte känner!?
Bröllop ska för mig vara personliga. Jag förstår att kungafamiljer i världen är utsatta och inte har så mycket annat att välja på, men jag hade hellre gift mig i en liten ceremoni med de närmsta vännerna, än inför människor som inte har något personligt band till mig.
Vem vill gå på sitt eget bröllop och plugga namn innan för att veta vilka det är som kommer!?
Så de är några av världens rikaste människor?
Ok. Jag hade aldrig hört talas om dem.
Att du som artist åker dit och arbetar förstår jag, men som gäst?
Nej. Jag hade inte åkt dit såvida jag själv inte var beroende av någon form av gillamarkering i den ytliga värld vi har runt oss.
Finns det egentligen någonting som är äkta längre?
Allt ska garanterat filmas och sedan visas för världen, samtidigt som man önskar sig pengar till en bröllopsresa eller tar betalt i baren.
Storheten ska ju vara att man känner sig så viktig att hela världen helst ska uppmärksammas och jag förstår inte.
Tror man att man är så viktig så lider man av storhetsvansinne.
Jag vill slå ett slag för det lilla.
Man måste inte vara proffs, superstjärna eller leva ett ytligt liv för alla andra. Var nöjd med dig själv och var med de närmsta. De som finns där när allting annat rämnar. Den där ytan är bara falsk.
