Jag var inte gammal men jag minns Estonia. Jag minns stämningen på morgonen när alla förstod vad som hade hänt. Vi visste människor som var på båten och den ångesten jag fick då framkallar jag varenda gång jag tänker på att någon ska ut och resa. Det är inte lika farligt om jag själv ska iväg som när någon annan ska iväg men det är inte bra. Jag brukar lösa det genom att dricka mig redlöst berusad. Det fungerar tyvärr inte så bra när det väntar en bil som ska köras. Eller när det blir så mycket att jag knappt får gå ombord på planet.När jag funderat på varför det är såhär går det mesta bakåt för när jag var på väg till Azorerna för många år sedan fick vi vända ut över Atlanten och gå ner och nödlanda. Den tystnad som blev på planet var fruktansvärd. Efter det kom flygrädslan. Elfte september hjälpte inte till. Jag vet att det räknas som otur att jag var med om nödlandningen och ingen skadades men det räckte. Jag vet också att det är farligare att köra bil än något annat men det hjälper inte. Då har jag själv, till största delen, kontrollen över det som händer. Varje gång jag ska ut och resa ligger det två nya testamenten skrivna. Ett ifall vi båda dör så att jag vet att alla får vad jag vill att de ska ha och ett om bara jag dör så att jag kan påverka Lillemans framtid så mycket det går. Sjukligt.
För några år sedan var mina föräldrar i Spanien, som de ofta är, och jag ringde. De svarade inte på någon av mobilerna. När mamma ringde upp hade hon 57 missade samtal, pappa lika många. I min värld hade de krockat och dött någonstans.
Min syster och svåger var i USA i en månad på bröllopsresa och självklart missunnar jag varken dem eller någon annan att resa men det är en pärs. Många flyg och båtturer. Usch. Jag hade säkert blivit totalt knäppförklarad om jag kommit in till någon läkare och sagt detta.
