Min familj och jag var hemma i Spanien och precis som i Sverige står alltid nyheterna på.
Spanskan var inte den bästa på den tiden. Inte för att den är mycket bättre nu men vi var i köket när vi såg bilderna som strömmade ut och underst stod det Suecia.
Vi kunde pussla ihop att det hade brunnit i Göteborg och den enorma ångest som kom när vi förstod att det var fullt möjligt att våra vänner var på festen, är svår att glömma.
Det är just känslan som hänger sig kvar, samt bilderna på nyheterna.
Vi fick senare veta, efter att mina föräldrar fått kontakt med våra vänner, att alla vi kände vara i tryggt förvar men när man såg bilderna på alla dem som mist någon var det svårt att känna sig lugn.
Två år senare brand det i Volendam.
Het fantastiska Nederländerna fick samma hemska upplevelse.
Det är alltid lätt att vara förståndig i efterhand men skillnaden mellan människor och djur ska våra instinkten att tänka efter före.
Dessa händelser har påverkat mig i hela mitt liv trots att jag inte kände någon som dog eller blev skadad.
Några år efter var jag på semester på Azorerna och nattlivet där var helt ok.
Fullt ös hela nätterna men den ene kvällen gick vi till ett disco på flera våningar. De hade ett chipsystem som jag aldrig hade stött på innan vilket gjorde att det var fritt fram till alla barer, så betalde man på vägen ut.
Hela discot var i halvplan så att man från tredje våningen kunde se ända ner.
Vi stod där uppe när jag började titta mig omkring.
Sverige är överkänsligt många gånger men jag är tacksam för att vi är så noga med så mycket som vi är. När jag tittade mig omkring var alla fönster igenspikade.
Det fanns inga nödutgångar.
Dansgolvet och hela lokalen var proppfull.
Panik är ett snällt ord att beskriva känslan som kom.
Efter många om och men kom vi ut och hade det inte hänt i Göteborg eller i Volendam hade tanken förmodligen aldrig slagit mig. Förhoppningsvis har den tanken räddad andra människor.
Det är lätt att avsky och hata men jag känner mest sorg. Sorg över att det kunde bli som det blev.
Minns jag rätt så dömdes förövarna och några år senare mördades en av pojkarnas syster. Det känns som en tragisk cirkel där något skulle hänt långt tidigare.
Ingen annan kan beskyllas för vad de gjorde men med all sannolikhet var det inte vem som helst som gjorde det.
När det har hänt har garanterat både lärare och elever i runtomliggande skolor anat eller misstänkt direkt vem som har legat bakom det.
Den känslan måste bli konkret för att sådana här saker inte ska kunna ske igen.
Ikväll går tankarna till alla dem som förlorade någon anhörig.
Det sägs att tiden läker alla sår men jag tror bara de bleknar.
De läker aldrig.
https://www.svt.se/special/nar-musiken-tystande-pa-hisingen/
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/hur-minns-du-diskoteksbranden-i-goteborg
Spanskan var inte den bästa på den tiden. Inte för att den är mycket bättre nu men vi var i köket när vi såg bilderna som strömmade ut och underst stod det Suecia.
Vi kunde pussla ihop att det hade brunnit i Göteborg och den enorma ångest som kom när vi förstod att det var fullt möjligt att våra vänner var på festen, är svår att glömma.
 |
| svt.se |
Det är just känslan som hänger sig kvar, samt bilderna på nyheterna.
Vi fick senare veta, efter att mina föräldrar fått kontakt med våra vänner, att alla vi kände vara i tryggt förvar men när man såg bilderna på alla dem som mist någon var det svårt att känna sig lugn.
Två år senare brand det i Volendam.
Het fantastiska Nederländerna fick samma hemska upplevelse.
Det är alltid lätt att vara förståndig i efterhand men skillnaden mellan människor och djur ska våra instinkten att tänka efter före.
Dessa händelser har påverkat mig i hela mitt liv trots att jag inte kände någon som dog eller blev skadad.
Några år efter var jag på semester på Azorerna och nattlivet där var helt ok.
Fullt ös hela nätterna men den ene kvällen gick vi till ett disco på flera våningar. De hade ett chipsystem som jag aldrig hade stött på innan vilket gjorde att det var fritt fram till alla barer, så betalde man på vägen ut.
Hela discot var i halvplan så att man från tredje våningen kunde se ända ner.
Vi stod där uppe när jag började titta mig omkring.
Sverige är överkänsligt många gånger men jag är tacksam för att vi är så noga med så mycket som vi är. När jag tittade mig omkring var alla fönster igenspikade.
Det fanns inga nödutgångar.
Dansgolvet och hela lokalen var proppfull.
Panik är ett snällt ord att beskriva känslan som kom.
Efter många om och men kom vi ut och hade det inte hänt i Göteborg eller i Volendam hade tanken förmodligen aldrig slagit mig. Förhoppningsvis har den tanken räddad andra människor.
Det är lätt att avsky och hata men jag känner mest sorg. Sorg över att det kunde bli som det blev.
Minns jag rätt så dömdes förövarna och några år senare mördades en av pojkarnas syster. Det känns som en tragisk cirkel där något skulle hänt långt tidigare.
Ingen annan kan beskyllas för vad de gjorde men med all sannolikhet var det inte vem som helst som gjorde det.
När det har hänt har garanterat både lärare och elever i runtomliggande skolor anat eller misstänkt direkt vem som har legat bakom det.
Den känslan måste bli konkret för att sådana här saker inte ska kunna ske igen.
Ikväll går tankarna till alla dem som förlorade någon anhörig.
Det sägs att tiden läker alla sår men jag tror bara de bleknar.
De läker aldrig.
https://www.svt.se/special/nar-musiken-tystande-pa-hisingen/
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/hur-minns-du-diskoteksbranden-i-goteborg
