Att prata om sin barndom är något som de flesta gör.
Man tänker på saker, minns en sak och efter att ha funderat många gånger så kommer man fram till att det är sanningen. Allt kanske inte stämmer men nja.. så var det nog.
Jag har inte läst Lundells självbiografi av den enkla anledning att jag inte är intresserad.
Ingenting kommer att förändras på det planet, men att alla parter får vara en del i historien är begripligt.
Det som är spännande med detta är dock det faktum att de reflekterar så olika på samma saker.
Han säger att mamman har torterat honom.
Hon säger att det inte är sant.
Man spekulerar i att Lundell inte har sagt något som barn för att försvara sin mamma, för att barn ofta försvarar sina föräldrar. Det finns nämligen inga papper på att något hemskt har hänt.
Inga journaler.
Att det har varit mycket i hans barndom stämmer säkert.
Det brukar alltid vara en viss uns av sanning i det mesta även om historien sedan blir olika.
Jag skrev dagbok under hela min uppväxt och det har fått mig som vuxen att tänka om flera gånger.
Jag har ett speciellt minne när jag är i tonåren.
Mina föräldrar skulle ha hem gäster och jag fick därför inte åka på disco.
Jag minns att jag låg i sängen, vägrade komma ner och vara en del i vad de gjorde och tyckte att de var de sämsta människorna i hela världen för alla mina kompisar var på Valje Nöje.
Discot jag inte fick åka till.
Jag skrev väldigt tydligt i min dagbok vad jag tyckte och tänkte om dem.
Som vuxen har jag hittat detta tillfället och förundras över hur hjärnan fungerar.
Jag minns denna helg och kväll väldigt tydligt.
De hade enligt mig varit taskiga.
Nio helger innan hade de kört mig till olika discon och platser.
NIO.
Jag minns inte ett enda av de tillfällena.
Fem helger efter körde de mig till olika ställen.
Jag minns inte de tillfällena heller, och det är trots att jag har nerskrivet exakt vad som hände då också. Skulle jag som vuxen nu titta på vad som hände utifrån mina minnen, så mindes jag bara hemska föräldrar som satte sig själv före vad jag ville.
Jag minns inte de tillfällena heller, och det är trots att jag har nerskrivet exakt vad som hände då också. Skulle jag som vuxen nu titta på vad som hände utifrån mina minnen, så mindes jag bara hemska föräldrar som satte sig själv före vad jag ville.
När jag läser i dagboken har jag själv skrivit bevisen för att det inte stämmer.
Så vad är rätt om Lundells barndom?
För mig är det inte självklart och jag baserar det på vad jag själv kom på.
För mig är det inte självklart och jag baserar det på vad jag själv kom på.
Jag mindes bara de saker som enligt mig var ofördelaktiga för mig, för jag har fler exempel.
Jag mindes inte allt det bra som jag hade skrivit om utan minnet plockade vissa saker.
Jag tror att det är något man alltid ska ta med sig.
Ett minne måste inte vara en sanning, utan är en del utav något större sammanhang.
Var Lundells mamma hemsk?
Utifrån hans minne så ja, men enligt hennes så inte.
Rent krasst tror jag mer på den vuxnes minne än barnets av just den anledning att det ligger närmre i tid. Barndomen är för många ett stort blurr av sekvenser som många gånger inte har något sammanhang.
