"Stad i ljus, i ett land utan namn.
Ge mig liv, när allting föds på nytt".
En av vårt lands mest missuppfattade sånger.
En sång som inte handlar om vår huvudstad, utan om döden.
Att man ska få möta dem man älskar igen.
Till det tänker jag ägna detta inlägg.
Jag tog ett beslut som nioåring om att bli en del av donationsregistret. Jag var för ung och gjorde ett eget kort. Min uppfattning var då, och är fortfarande, att mitt liv får mer mening om jag kan ändra någon annans liv. Om jag kan hjälpa någon till att få det bättre.
Att överleva.
För mig är det sjävklart för alla i min familj.
Skulle något hända, så ta allt ni kan för att rädda någon annan.
Rädda ett annat liv.
I den bästa av världar hade man helt enkelt vänt hela registret så att alla automatiskt var med och att man istället skulle gå ur det om man inte ville, men ni tog ett aktivt beslut.
Det värsta som kan hända en förälder eller ett syskon, är att ens barn eller syskon dör.
Att barnet inte längre finns där.
På samma sätt som det är en tröst att allting bara rullar vidare, så är det en sorg att allting fortsätter.
Allting rullar på som om den som inte längre är med, inte längre spelar någon roll.
Jag tror att så länge någon minns, så finns du där.
Så länge någon pratar om dig och berättar om dig, så finns du där.
Din själ försvinner inte för det är naturkunskapens grundlag.
Allting omvandlas, inget försvinner.
Din kropp och din själ omvandlas men på något sätt så är du alltid där.
Donationsregistret https://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret/ gör att någon annan får en chans. Likaså https://tobiasregistret.se/ är till för att rädda liv.
Bli en del av det!
Bästa Oskar.
In i det sista försökte du och in i det sista bestämde ni att du skulle hjälpa några andra.
Jag vill med detta slå ett slag för donationsregistret och Tobiasregistret.
Du kan rädda någon annans liv.
Fina Oskar, vi minns dig med ett leende och någon gång om det är meningen, så ser vi dig igen.
Barnen har mist sin kusin, men din närmsta familj miste vardagen med en positiv, glad och snäll kille alldeles för tidigt och det ska varken drabba en bror eller föräldrar.
Vi är många som minns dig och kommer att berätta om den du var när nu ödet bestämde att du inte skulle vara kvar just här längre.
Vi ses i Nangijala.
"Och så när allt förändrats, när tiden inte längre finns.
Så ser jag oss tillsammans, och då är resan slut, den enda som vi minns".
