På ett dagis eller förskola i Umeå har man ingen delad grupp utan yngre och lite äldre barn går tillsammans. Man blandar helt enkelt barnen mellan ett och fem år.
Professorer inom pedagogik anser att det kan bli mycket problem.
För mig visar detta på ett av Sveriges stora bekymmer.
När var de senast ute och arbetade på riktigt?
Jag har fem barn.
Alla har gått hos dagmamma och de älskade det. Där gick de med andra barn i olika åldrar. Några yngre och några äldre. Detta gjorde att när de kom upp i skolan kände de redan några av barnen som gick där och i sin tur kände de yngre barnen några när de började.
Hos dagmamman var det alltid färre barn än på andra ställen men det var lugn och ro med hemmalagad mat.
En hemmiljö där alla fick synas.
Två dagar i veckan träffades alla dagmammor med barn för att lära känna varandra och inför skolstarten fick alla sexåringar träffas lite extra.
Fantastiskt!
Det gav trygga, glada barn som mådde bra.
Vad skulle problemet vara?
Jo, professorn är rädd att det pedagogiska inte får lika stort fokus för de äldre barnen.
Spännande i detta är då att skolans roll är att lära barnen läsa och skriva. Det ligger inte på någon annan.
Det gör inget om barnen inte kan detta när de kommer till skolan för där tar de över sen och ser till att de lär sig.
Det spännande i detta är också att barn idag faktiskt lever. Min generation lever. Generationen innan mig lever.
Då lekte man på byn och sprang ute.
Trots det kan alla läsa idag.
Man gick inte i en åldersanpassad grupp från ett års ålder men klarade livet ändå och många gånger bättre än vad dagens ungdomar gör.
Självklart ska syskon få gå ihop!
Självklart ska man kunna blanda åldrar när de är så små!
Dagis eller förskola är ett substitut för föräldrarna men det verkar styrande glömma.
Föräldrarna har huvudansvaret för sina barn och enligt mig ska tiden utan föräldrarna vara så lik tiden med dem, som möjligt.
Med tänket professorn har kan man undra hur barn ens överlevde förr.
Heja tänket de har i Umeå!
