Barns rörelsefrihet har begränsats de sista generationerna. Under fyra generationer har man jämfört hur mycket frihet barn får och jag är en av dem som är som artikeln.
Jag begränsar mina barn.
De får inte röra sig som jag gjorde och många gånger kan jag undra hur mina egna föräldrar vågade släppa mig som de gjorde.
Nu finns både mobiler och appar.
Då fanns det ingenting.
I inslaget säger de att föräldrar hänvisar till att de är rädda för trafiken. Trafiken är inget problem för mig där jag bor, men däremot så är medias rapportering och den attityd som finns i samhället ett större bekymmer.
Jag upplever att Sverige är betydligt grymmare idag än för fyra generationer sedan.
På den tiden levde vi i ett betydligt mer homogent samhälle och även om det hände saker då med, så är det ingenting jämfört med nu.
Jag är uppvuxen med en öppen dörr och en by där det knappt inte hände hemskheter. De farliga saker som hände blev riksnyheter. Ett mord var ovanligt.
Nu är det vardagsmat.
Det går inte en enda dag utan att det är en sprängning eller en skjutning.
Skulle jag då låta barnen få vara fritt i dessa områden?
Aldrig.
Barn för fyra generationer sedan lekte och byggde kojor.
Sparkade boll för att det var roligt och var hemma med någon förälder.
Idag fostras barn många gånger av samhället genom att börja på dagis tidigt, inga barn leker fritt för fritiden är uppstyrd. Att bygga en koja kan smutsa ner de dyra kläderna man måste ha för att alla ska se att man har pengar. Samhället har förändrats.
Jag har appar på mina barn och de på mig.
Jag vet var de är och de vet var jag är.
Det är inget bekymmer utan en trygghet i en värld där det tyvärr finns sjuka människor.
Mår då barnen dåligt av det?
Det är möjligt, men de vet ingenting annat.
De är uppvuxna i en värld som är väldigt olik min och de förra generationerna.
Det betyder dock inte att det måste vara dåligt.
