Dolly Parton.
I somras när nyheten kom att Bonnie Tyler hade avlidit så spelade vi henne i bilen. När låtarna tog slut spelade vi Dolly och jag sa att hon är förmodligen näst på tur av alla de stora stjärnorna.
Nu blev det hennes tur.
Tyvärr.
Att ha fått leva i åttio år är det fantastiskt.
Dolly Parton är för mig många CD-skivor och med det musikintresse jag alltid har haft så var hon stor.
Den som satte sig mest genom åren var inte de mest kända utan Coat of many colors.
En sång som gav ångest från dag ett och en stark påminnelse om att alltid behandla andra på ett bra sätt. Hennes uppväxt var fattig och sången handlade om att hennes mamma sydde ihop delar till en jacka men att andra barn retade henne för den.
Here we go again.
Den var med på en CD-skiva med vit bakgrund och en hund på. En röd ros med.
Jag hade den aldrig men en kompis spelade från den.
Musik kan göra så mycket och med tanke på hur extremt mycket musik Dolly Parton har gjort så tror jag inte att någon annan någonsin kommer att komma upp i den mängden.
Hon var en sann konstnär.
En konstnär som brann för att barn skulle få lära sig musik.
En legend finns inte längre men hennes musik kommer att leva kvar för alltid.
Sov i ro.
