Expressens ledare innan helgen var så bra att den måste uppmärksammas på alla plan det går.
Titeln är just den; Vad är det för fel på svenska barn egentligen?
Den handlar om ADHD i Sverige.
När jag pluggade till något av allting så läste jag en bok av Lutz som handlade om just ADHD-diagnoser i Danmark. Man hade där kommit fram till att ungefär hälften av alla med diagnosen egentligen inte var en diagnos utan istället uppväxtproblematik.
Föräldrar som brast i sitt föräldraskap och saknade rutiner.
Där ytan många gånger var viktigare än sanningen och jag jublade, för jag höll med.
Under alla år i skolan har jag sett detta så många gånger.
I Danmark plockar man bort diagnoserna men i Sverige är andelen pojkar med en ADHD-diagnos dubbelt så hög som i det internationella genomsnittet.
Varför?
För att barn här har mer av detta?
Alla som är sunda och arbetar inom detta vet att det inte stämmer. Det finns barn med diagnosen, absolut, men ungefär bara hälften så många som får diagnosen har den egentligen.
Vi har det för bra så många med olika svårigheter får det dubbelt upp.
Skolan har blivit ett enda stort flum utan konkreta riktlinjer.
Föräldrar är så upptagna av sin egen ikaros och allt barnen måste göra så att de inte ser problemen komma. De tänker många gånger på sig själv och skulle skolan höra av sig så var det inte deras barn som gjorde fel. Skulle de ändå bli motbevisade, så har någon tvingat deras barn.
Ris på ryggen.
I Sverige är det inte barn från socioekonomiskt utsatta områden som märks i statistiken utan tvärtom. Det är välbärgade familjer med utbildning.
Fokus har ju uppenbart gått till sig själv istället för barnen.
Majoriteten av alla som arbetar inom skolan vet att det inte alltid är barnen. För många år sedan sa en vän till mig om ett barn vi såg, att den där ungen kommer garanterat beskyllas för adhd när den blir stor, när det egentligen bara handlar om ren och skär ouppfostran. Ungen gjorde som den ville. Alltid.
Det stämde.
Det blev så till slut.
Jag beskyller dessutom hela utbildningssystemet för detta.
Tanken om att alla barn i Sverige ska fostras in i den socialistiska andan genom tvång in på dagis så tidigt som möjligt. Sen skola i alla stadier.
Alla måste sen ha hundra aktiviteter.
Och ALLT måste dokumenteras utåt, för att visa hur bra det är.
Typiskt för att i framtiden få problem.
Man tror att lösningen är att ytan ser bra ut.
Man måste fråga sig varför det går en epidemi av diagnoser.
Har barn verkligen blivit så mycket sämre på saker?
Eller det är samhället och vi vuxna?
Eller det är samhället och vi vuxna?
Skolan är enligt mig flum.
Den borde vara statlig med klara besked istället för en skola där varje egen del kan ha vilka regler den själv vill ha. Skolorna i min hemkommun är inte ens överens om saker men man tror sen att det nationellt ska bli bra som i ett trollslag.
Elever på låg och mellanstadiet ska alltså resonera och kunna tänka olika kring diverse saker vi arbetar med. Uppgifter som enligt mig hör hemma på gymnasienivå.
Barn där det inte finns någon form av struktur i hemmet är extremt utsatta.
När de kommer till en skola som är mer strukturerad än hemmet så blir det kaos för dem.
Dessa barn syns rätt snabbt.
Det är de som ständigt är i rörelse på byn vid konstiga tidpunkter och som inte verkar ha något hem att komma till. De barnen har alltid funnits, men idag blir de mer utsatta.
Tvinga familjerna att ta hjälp.
Se till att de släpper allt sitt eget och lägger rätt sorts fokus på barnen.
Se till att de släpper allt sitt eget och lägger rätt sorts fokus på barnen.
Fasta tider, regler, bestämmelser.
De ska inte få utrymme till att varken tycka eller kommentera dem!
Helklass, studiero och disciplin framhävs som bra för eleverna.
Trots det kan man se barn som styr i klassrum.
Lärare utan pondus.
Har man inte den så ska man göra något annat för barn och ungdomar kommer alltid att testa.
Alltid!
Du måste då stå på dig!
Du måste då stå på dig!
Sträng, rättvis och inlyssnande.
Svenska barn har inte mer adhd än andra barn i andra delar av världen, men vi har det för bra med föräldrar som inte har tiden för dem och låter dem göra som de vill.
Barn behöver regler och konsekvenser när de inte följs.
Räkna med att ungefär hälften av alla som har en diagnos idag egentligen inte har det.
