Lärare larmar att föräldrar tar med advokater och jurister till utvecklingssamtalet i skolan.
Inte bara där, utan även när det har hänt någonting.
För mig är detta en totalt skrämmande utveckling.
Inte i grunden för att det är något fel på eleven, utan hela samhällsutvecklingen är ett problem när alla anser att allting är någon annans fel.
Barn med föräldrar som alltid skyddar dem är också oftast de som hittar på dumma saker.
De vet ju att de kommer undan med det.
Jag har jobbat i tjugo år som lärare och kan se en förändring bara på dessa åren.
Jag har jobbat i flera olika kommuner och i mängder av skolor.
I nio av tio fall när en elev har ett beteende som drabbar andra, så förstår man varför när man träffar föräldrarna. Många av dem är totala rättshaverister, precis som artikeln framhäver.
Deras söta barn ska ju självklart ha ett A i allting.
Det vet de och för de lärare som sätter betygen blir det som idoluttagningarna när en totalt tondöv person berättar för juryn att deras mamma säger att de kan sjunga.
Uppenbarligen har de inte kompetensen till att bedöma det men idiotförklarar alla som säger emot dem. Ju mer motstånd de får desto mer måste de attackera.
Ett utvecklingssamtal är en möjlighet att få veta hur ditt barn ligger till i utvecklingen, inget förhör. Det är något som erbjuds men som inte är tvingande. Majoriteten av alla föräldrar är bra och gör sitt bästa.
Dessa förstår också att man ska ta allt med en nypa salt när barnen kommer hem och det har hänt något. Man tror inte alltid att sitt eget barn är oskyldigt.
Man är sund och förstår att alla gör fel.
Om jag kom hem från skolan och berättade att någonting hade hänt så blev den första frågan vad jag själv hade gjort. Varför jag hamnade i det. Vad jag hade kunnat göra annorlunda.
Mina föräldrars första reaktion var inte att ta med en jurist till skolan och kräva ut namnen på alla inblandade. Den var inte heller att jaga ikapp skolchefen för att berätta detta och jag tror att dessa bekymmer har blivit större för att sociala medier ger många en grandios självbild.
De tror på allvar att de är så viktiga, och deras barn, att inte ens en rektor är tillräckligt bra utan man går direkt till högsta chefen för att man är förblindad av sin egen storhet.
Man är så viktig att bara den högste i organisationen fungerar, och de kommer troligtvis också vara fel när de får mothugg. Det ingår i bekymret.
Detta märks också i eleverna. Det finns ett uttryck som säger att arga katter får rivet skinn.
Det praktiseras knappt längre.
Har ditt barn ett rivet skinn så är det alla andras fel.
Alltid!
Ditt barn är ett elitbarn och skulle aldrig göra någonting utan alla andra bara anklagar, smutskastar och hittar på. Om barnet ändå "åker dit" på grund av någon bevisning så blev barnet tvingat.
Någon annan tvingade barnet att göra så, så egentligen var det inte barnets fel utan någon annans.
Detta låter absurt för många, men det är en krass verklighet och det har blivit värre för varje år.
Barn som gör bus har alltid funnits, men förr fick de en utskällning och bad om ursäkt, idag mailas skolchefen eller tar man med juristen till skolan och kräver ett förhör.
Inte för att få fram sanningen, utan för att bevisa sin telnings oskuld i frågan.
Tänk framtiden med en fortsatt utveckling på detta håll.
Den är skrämmande, för dessa bortskämda barn som alltid klappas medhårs kommer också bli vuxna en vacker dag och då blir de ännu mer fantastiska än sina föräldrar.
