Så liten och meningslös på jorden, så har jag alltid sett på det.
Vi är massvis med individer som försöker skapa en mening med tillvaron den korta stund vi är här.
Har man tur får man ett långt och lyckligt liv, vilket inte behöver vara förknippat med varken pengar eller framgång. Lycka kan vara att bara få vara med sin familj.
Sina barn.
Sina vänner.
Få leva och bara vara den där lilla, extremt korta och meningslösa stunden på jorden som varje individ får.
My fick inte den möjligheten och trots att jag inte kände varken henne eller någon i hennes tillvaro, tror jag att hela Sverige höll andan när hon försvann.
Jag höll andan och hoppades in i det sista på att hon skulle vara i livet, på samma sätt som att man höll andan när Lisa Holm försvann.
Det är allas värsta mardröm, att något ska hända med barnen eller någon anhörig.
Att alla förr eller senare ska dö, det vet vi från början men ingen vill att det ska ske såhär.
25 år är inte tillräckligt.
25 år är alldeles för lite när någon annan tar beslutet att avsluta det.
En psykiskt sjuk person som för mig personifierar ondska och med största sannolikhet aldrig kommer att bli frisk. En person vars beteende på riktigt borde ta upp debatten om vad som verkligen är rätt.
Vissa människor kanske inte ska sitta inlåsta för vad de har gjort, utan för vad de kan göra.
Systemet visste redan att denne mördare var riktigt sjuk, men straffet han fick för att kidnappa ett barn var skrämmande lågt. Ett straff, som hade varit högre om du lurade staten på pengar.
När en person beter sig så och tydligt visar att de inte kommer att bli bättre, så är det för samhällets skull man ska hålla dem inlåsta.
My hade levt om han, för jag vägrar att skriva hon om denne man, hade varit inlåst.
Det är ett otvetydigt fakta.
My hade varit i livet om denne man var inlåst.
När hon försvann tänkte jag inte bara på Lisa Holm, utan även på Elin.
Det är många år sedan men 2010 mördades Elin Krantz och jag minns även det som igår.
Hennes syster lade ut en film om henne där Coldplays Yellow spelades och jag kan än idag inte höra den utan att tårarna kommer för att jag tänker på hur fruktansvärt hennes öde också blev.
Bilderna på mordet läckte och det har etsat sig fast i huvudet.
Den mördaren blev dömd och utvisades i höstas till Etiopien.
Den stora frågan är nog inte vad som händer med Mys förövare nu, utan hur många fler som honom som finns där ute. Ska kvinnor alltid behöva vara rädda för att gå ensamma?
Mina flickor får veta redan nu att de inte får gå ensamma någonstans.
Då bor jag på landet där alla känner alla.
De får veta att de aldrig lämnar någon ensam någonstans, för jag litar inte på alla andra.
Jag litar på dem.
De ska alltid meddela sig direkt när de kommer hem eller när de går för det ska inte finnas något utrymme för att det ska hända någonting.
Det är en sjuk värld vi lever i och det är så fruktansvärt att My inte längre ska få göra alla de saker man ska få göra när man är 25.
Hon hade hela livet framför sig men han tog det ifrån henne.
Människor som honom ska inte få finnas i vårt samhälle för ingen vet vem som då kommer att mördas nästa gång. En död 25-åring är redan ett liv för mycket.
My, alla tankar finns hos dina anhöriga och vänner.
Ditt minne kommer att finnas kvar hos många väldigt länge.
