Jag vet att jag är udda i sammanhanget, för jag lägger inte ut en massa bilder på barnen. Jag skriver om dem ibland men inga bilder av den enkla anledning att de inte behöver utsättas för hela världen.
De är unika för mig.
Fantastiska på alla sätt och jag älskar dem över allt annat.
De är dock egna individer som ska få välja det själv en vacker dag.
I dagens samhälle är man dock ”normal” om man lägger ut en massa bilder på barnen. Alla ska veta.
Det är upp till var och en för jag kan visst köpa att man vill visa sina vänner när barnen eller barnbarnen gör något roligt eller är söta på en bild.
Ok.
Att lägga ut filmer på barnen när de har epileptiska anfall eller visar sin autism väldigt tydligt.. det anser jag dock vara att passera en rejäl gräns.
Skulle du vilja se filmer på dig själv i det tillståndet?
De intervjuade föräldrarna menar att de gör det av snällhet mot andra människor som har samma bekymmer med sina barn, och det kanske är snällt.. men det handlar ändå om att barnen är i en väldigt utsatt situation.
De behöver inte bry sig om alla andra utan om sina barn. För mig blir detta en förlängd del för att föräldrarna ska få den uppmärksamhet de anser att de själv ska ha.
Risken blir sedan att man överdriver och lägger ut saker för sig själv. En ny version av Münchhausen by proxy eller Ikaros.
Var går då gränsen?
Att lägga ut sina barn offentligt när de får anfall eller gör något som skulle kunna vara skadligt är för mig ett stort nej, på samma sätt som att man inte filmar trafikolyckor eller lägger ut bilder på skadade.
Även om inte personen själv kan se det så kan andra anhöriga se det och det är för mig fel.
Många reagerar och jag hoppas att det till slut ska komma någon form av vändning för att barnets rättigheter ska få komma främst i denna fråga.
De kan inte välja detta utan är något de blir tvingade till.
Hela världen behöver inte veta vem du är eller vad dina barn gör.
