Brännbollens vara eller icke vara lyfts av idrottslärare och för mig är detta en ickefråga. Självklart ska man spela brännboll!
De menar att elever kan känna sig uttittade eller uppleva det som obehagligt och ja, så är det, men det är en del i ta sig framåt i livet. Bekymret är nämligen inte själva brännbollen utan klimatet man har i gruppen.
Det klimatet måste man jobba på.
När jag gick i skolan stod vi på led och två fick välja varannan lagkompis. Någon eller några blev alltid kvar sist . Så gör man inte längre och har inte gjort på många år för det kan bli ren mobbning.
Läraren delar lagen och vid utslagszonen finns både riktiga brännbollssaker, men där är även ett ”dassalock” och en fotboll om det skulle behövas.
Tre slag och sen kastar man ut bollen.
Gör det inte värre än så.
Idrottslärarförbundet säger faktiskt likadant som jag tänker i detta. Jag är idrottslärare också och när jag läste det handlade det om just sådana här saker. Utveckla, men ta inte bort. Eleverna själv kan vara en del i att utveckla sporten och de har ofta många kloka idéer om man låter dem.
De menar att vissa elever känner sig utsatta för att andra går närmre när det är deras tur. Jag kunde aldrig skjuta men var snabb när jag sprang. Jag älskade brännboll.
Det här daltandet når oanade höjder när man tror att man ska hjälpa barnen, men istället bara hymlar som vuxen,
Har ni hört ett barn som har varit på en fotbollsmatch berätta?
De säger alla hur många mål vardera lag gjorde.. men vuxenvärlden tog bort poängräkningen. Den finns där fortfarande men nu är den tyst.
Självklart ska barn spela brännboll!
Det är upp till de vuxna att se till att det blir en trevlig händelse och inte en hemsk.
