För barnets bästa?

I helgen satt jag och tittade på vår äldsta dotter. Två och ett halvt år gammal. Uppfattningen om världen är då inte så stor och även om hon ofta har ett helt hiskeligt humör är det vi som är tryggheten. Det är vi som får alla pussar och kramar, all kärlek och oron när det är eller har hänt något. Ett så litet barn vet inget mer än den familj den har.

För ett år sedan fick ett familjehem veta att deras lilla flicka skulle påbörja en intensiv umgängesplan för att deras två och ett halvt-åring, som inte visste något annat än dem, skulle flyttas hem till den biologiska mamman. Svensk lag säger nämligen att det biologiska blodet är det viktigaste och alla barn alltid ska arbetas hemåt. Lilla Juni var nämligen inte deras biologiska blod men då hon bott hos dem sedan fyra månaders ålder visste hon ingenting annat.
Hon levde med sin mamma, pappa och sina syskon.

I fredags togs beslutet som sa att de inte längre skulle få träffa sin lilla flicka.
Den biologiska mamman, som till och med suttit i fängelse för sin grova missvård av barnet, fick nämligen rätten på sin sida och flickan ska trots vilda protester bo hos henne.
Var i detta finns då barnperspektivet?

dagensarena.se

När ett barn är familjehemsplacerad finns det personer inom socialtjänsten som ska tala för barnet och dess trygghet. Det är de som träffar barnet och bedömer familjehemmet. De ser verkligheten.
På den andra sidan finns en biologisk mamma med ett ombud. Ombudet berättar att den biologiska mamman är det bästa för barnet men har aldrig träffat barnet, sett barnet i sin vanliga miljö, under umgängen eller tillsammans med familjehemmet. Deras åsikt och tanke byggs upp enbart på vad det biologiska blodet säger. Är det för barnets bästa?
Detta är svensk lag.

När ett barn skriker och protesterar för att det inte vill flytta, hur kan det vara barnets bästa att flyttas? När ett barn själv kan berätta om saker hon blivit utsatt för, hur kan man gå emot detta?
När Juni blir ett Yara-fall, i värsta fall, eller en flicka som kommer må väldigt dåligt i sin uppväxt vilket inte är annat än logiskt då hon blivit berövad hela sin familj för en främlings skull, vem tar på sig ansvaret då?
När hon om några år själv tydligt kan uttrycka sin ovilja över sin situation, vad händer då?
Kommer den biologiska mammans jurist ta på sig hennes lidande?
Inga ord kan förändra hur hon kommer må.
Det hon behöver är sin familj.

Jag har full förståelse över att det kan vara jobbigt att som förälder inte kunna vara med i allt som rör barnet, men när man varit med och i princip mördat sitt eget barn som trots det, mot alla odds överlevde, har man då inte förbrukat sin rätt?
Jo, vi lever i ett samhälle där vi inte tror på heder eller hämnd utan förlåtelse, men vi lever även i ett land där barnets bästa ska sättas i främsta rummet. Vi ska följa FNs barnkonvention.
Är det bästa beslutet för ett barn som är 3,5 år, att bli berövad hela sin familj?
Det är nämligen vad rättssamhället har gjort Juni.
Hon har blivit sviken av alla instanser som kan svika ett barn och allt på grund av en lagstiftning som tror att ett biologisk DNA-band är viktigare än känslorna för ett barn.
Barnkonventionen säger att barnet alltid ska tillfrågas men hon har körts över.
Vad är rättssamhället värt när det inte skyddar de som är mest utsatta?

Lilla Juni, du finns i mina tankar alltid precis som den familj som ständigt saknar dig.
Tanken att förlora ett barn är det absolut värsta som kan hända men det har hänt dem.
Att förlora alla som älskar dig för den du är, det är ännu värre.
När man är liten ska man bara behöva må bra, inget annat.

Jag hoppas att rättvisan och Junis bästa kommer sättas i främsta rummet och att nya beslut kommer tas.
Denna händelse är ett hån mot alla utsatta barn i Sverige.