Orden kommer från trettonåringens advokat.
"Det har varit tufft för henne".
Den trettonåriga flickan tycker att det har varit psykiskt påfrestande och hon mår helt enkelt inte bra. En trettonåring och en femtonåring har planerat mordet på den fjortonåriga flickan.
De har stulit silvertejp.
De har stulit silvertejp.
De tejpade ihop fjortonåringens händer och fötter.
Tejpade henne i ansiktet.
Knivhögg henne.
Sparkade henne.
Allting filmades och sist men inte minst tog de hennes saker och gick därifrån.
Så fruktansvärt hänsynslöst så det är helt sanslöst att ens tänka tanken att barn gör såhär.
Trettonåringen kan inte dömas men femtonåringen ska åtalas för mord.
I detta anser jag att man bör se över lagen.
Barn.
Ja, de är barn, men kan man planera ett mord på en jämngammal flicka och sedan genomföra det så är man en fara för samhället och andra människor. Hur ska man veta när de retar sig på någon nästa gång?
Detta var inte heller något de bara hade bestämt just då, utan något planerat då de hade ordnat silvertejpen innan. De hade tänkt halshugga henne men det blev inte som de hade planerat.
Alla har haft tankar någon gång.
Tankar som aldrig någonsin kommer att omsättas till verklighet, men det är det dessa tjejer har gjort.
Tellus snurrar vidare och idag bryr sig ingen.
Tiden bara flyter på och idag samlas man för att äta middag istället.
Lagar är långt borta.
Lagar som borde skydda.
Läser man artiklarna ser man att Emilia, fjortonåringen, har varit placerad under större delen av sitt liv. Hon har bott på familjehem och SIS-hem.
Det betyder med andra ord att hon inte fick någon fast, trygg punkt som räddade henne.
Det fanns ingen där som stod vid hennes sida för att sätta gränser och regler.
Den biologiska mamman säger att hon ville unna sin dotter ett pyjamasparty då familjehemmet hade nekat henne så mycket när hon bodde där.
Ja, man kan då ställa sig frågan varför.
Jag hade aldrig släppt min fjortonåring ensam, åtta mil bort till några jag aldrig hade träffat eller pratat med föräldrarna. Aldrig.
Jag hade aldrig släppt min fjortonåring ensam, åtta mil bort till några jag aldrig hade träffat eller pratat med föräldrarna. Aldrig.
Familjehemmet hade kanske även de gränserna.
Ingen tänker att deras barn ska bli mördat när man släpper iväg dem, men varningssignalerna fanns där och samhället bär endel av detta. Varför hade inte vårdnaden på flickan flyttats till den trygga punkt hon skulle ha?
Jag tycker inte synd om dem som har gjort så men de som styr måste titta sig i spegeln och förstå att de är en del i problemet och inte av lösningen när barn inte får en trygg punkt i sina liv.
Jag bryr mig inte om hur tufft de andra flickorna har det nu.
De är dock en del i samma svårighet när de inte har fått stöd och hjälp på rätt sätt.
Alla bär dock ansvaret för sina handlingar när de går så långt utanför ramarna.
Trots att man bara är tretton år, så vet man att man inte ska döda andra människor.
