De sista månaderna har det varit en hel del vargattacker.
Får och hästar, men inga människor.
Ute i Europa ska frivilliga herdar skydda sina djur och i Sveriges populära skidorter vågar man inte släppa ut sina barn. Risken är att vargen attackerar ett barn istället för ett djur nästa gång.
Det är lätt att säga att de överdriver, men jag hade själv inte släppt ut mina barn under liknande förhållanden.
Till slut hamnar vi i samma diskussion som tidigare.
Vem är högst upp i hierakin?
I stadsmiljö är det människan.
I skogen är det vargen.
Stadsmänniskor vill gärna ha vargar överallt och applåderar att de ska få ta sig in i överallt i Sverige.
Människor på landet vill inte ha dem alls.
Man har nu börjat göra specialvästar för hundar, med piggar på ryggen.
Piggar, som vid en attack, ska skydda hunden och skada vargens mun.
Absolut en bra tanke när det nu är så mycket varg som det är, men ska vi då göra likadana för hästar och barn?
Reflexvästar med taggar runt halsen och på ryggen, så att om en varg attackerar så kanske de blir så skadade att de släpper. Om de då inte kommer i flock förstås.
Vargens vara eller ickevara är något jag hört talas om det sista decenniet.
En fråga som främst splittrar mellan storstads och småstadsregioner.
Jag skrattade gott när jag hörde talas om SGT första gången.
En skräck för dem inne i städerna, men en krass verklighet för alla utanför.
En skräck för dem inne i städerna, men en krass verklighet för alla utanför.
S; skjut, G; gräv, T; tig.
Jag vill inte ha vargar så nära att de äter upp våra sällskapsdjur eller går till attack på människor, men som det är nu är det en tidsfråga. Kan man sätta i sig en ponny så är det inte svårare med ett barn i en skidbacke.
