Jag vet inte vad man ska säga egentligen men det finns nog ingen som sett dokumentären om Nordkorea som tänker att "där skulle jag väldigt gärna vilja bo".
För mig är det viktigaste alltid barnens rättigheter. Jag tror det behövs mycket kärlek och disciplin för att barn ska må bra. Jag tror också det är viktigt att barn tillåts vara barn.
Filmen nedan är från Nordkorea och barnen är helt klart grymt skickliga. Deras leenden känns väldigt "äkta" och förmodligen har de aldrig fått veta någonting annat. Min gissning är att de är max sex år gamla och det betyder att det i Sverige är två år kvar tills de hade fått börja spela ett instrument.
http://www.youtube.com/watch?v=gSedE5sU3uc
Jag tror många gånger vi är för "snälla" mot barn på det sätt att vi skyddar dem från mycket kunskap. De behöver inte hjälpa till hemma förrän de blivit större. De behöver inte göra saker de inte vill. De behöver inte väldigt många saker.
För ett par år sedan var det ett program om ryska barnhemsbarn. De var två år gamla när de satt med rak rygg på sin stol, åt med kniv och gaffel, spillde ingenting, satte in stolen och tackade för maten, bar bort sin disk och fixade den. Hur många tvååringar gör det i Sverige?
Jag tror barn ska hjälpa till men jag tror det ska göras lustfyllt utan tvång för att de ska må bra.
Jag tror inte barnen i filmen mår bra och jag tror att gör de det ändå är det för att de förmodligen aldrig träffat någon som inte lever som dem. De har inget att jämföra med. I mina ögon är detta som att föda upp barn för att de ska rätas in i ledet där de vuxna vill att de ska passa.
När jag var yngre och spelade i en av alla de orkestrar jag var med i fick jag ofta sitta jämte "Kalle". Han tvingades öva fem timmar varje dag hemma och killen var otroligt duktig. Det hade inte förvånat mig om han hade slagit lärarna på fingrarna. För ett par år sedan var jag iväg och träffade på människor som kände honom och när jag berättade att vi spelat ihop visste de inte att han spelat. Han slutade så fort han kunde sticka och då flyttade han en bra bit hemifrån. Han erkände inte ens när de ringde och frågade honom att han hade gjort det. Förmodligen hade han inga bra minnen av den tid han musicerade. Det är tragiskt för han kunde blivit bäst med den potential han besatt.
Magnus Hedman pratade på Debatt för några veckor sedan om vikten av att aldrig tvinga ett barn till någonting. Jag tycker han har helt rätt. Låt barnen vara barn. De blir vuxna till slut ändå.
För mig är det viktigaste alltid barnens rättigheter. Jag tror det behövs mycket kärlek och disciplin för att barn ska må bra. Jag tror också det är viktigt att barn tillåts vara barn.
Filmen nedan är från Nordkorea och barnen är helt klart grymt skickliga. Deras leenden känns väldigt "äkta" och förmodligen har de aldrig fått veta någonting annat. Min gissning är att de är max sex år gamla och det betyder att det i Sverige är två år kvar tills de hade fått börja spela ett instrument.
http://www.youtube.com/watch?v=gSedE5sU3uc
Jag tror många gånger vi är för "snälla" mot barn på det sätt att vi skyddar dem från mycket kunskap. De behöver inte hjälpa till hemma förrän de blivit större. De behöver inte göra saker de inte vill. De behöver inte väldigt många saker.
För ett par år sedan var det ett program om ryska barnhemsbarn. De var två år gamla när de satt med rak rygg på sin stol, åt med kniv och gaffel, spillde ingenting, satte in stolen och tackade för maten, bar bort sin disk och fixade den. Hur många tvååringar gör det i Sverige?
Jag tror barn ska hjälpa till men jag tror det ska göras lustfyllt utan tvång för att de ska må bra.
Jag tror inte barnen i filmen mår bra och jag tror att gör de det ändå är det för att de förmodligen aldrig träffat någon som inte lever som dem. De har inget att jämföra med. I mina ögon är detta som att föda upp barn för att de ska rätas in i ledet där de vuxna vill att de ska passa.
När jag var yngre och spelade i en av alla de orkestrar jag var med i fick jag ofta sitta jämte "Kalle". Han tvingades öva fem timmar varje dag hemma och killen var otroligt duktig. Det hade inte förvånat mig om han hade slagit lärarna på fingrarna. För ett par år sedan var jag iväg och träffade på människor som kände honom och när jag berättade att vi spelat ihop visste de inte att han spelat. Han slutade så fort han kunde sticka och då flyttade han en bra bit hemifrån. Han erkände inte ens när de ringde och frågade honom att han hade gjort det. Förmodligen hade han inga bra minnen av den tid han musicerade. Det är tragiskt för han kunde blivit bäst med den potential han besatt.
Magnus Hedman pratade på Debatt för några veckor sedan om vikten av att aldrig tvinga ett barn till någonting. Jag tycker han har helt rätt. Låt barnen vara barn. De blir vuxna till slut ändå.
