Du åkte till akuten för att du märkte att ditt barn inte mådde bra. Väl där omhändertas du och din man för att ni har misshandlat barnet. Börjar vi här så är det helt rätt. Inge lägger två fingrar isär för någon som misshandlar eller utsätter barn för något.
Efter en genomgång visar det sig att barnet inte har blivit misshandlad utan troligtvis har någon form av benskörhet då det visar sig att det är nya sprickor i skelettet, trots att föräldrarna sitter inlåsta.
Bara den känslan.
Det har nu visat sig att barnet inte blev misshandlad utan lider av en sjukdom. Då ger sig inte socialen och vägrar att barnet ska flytta hem igen. Nu har det gått fyra år och man vill att familjehemmet ska få vårdnaden om barnet.
Hur gör man då?
Barnet har mer anknytning till familjehemmet än till det biologiska bandet och rent barnmässigt så är det bättre för barnet att stanna i familjehemmet.
Bekymret blir då att de är friade från alla misstankar.
De gjorde aldrig barnet något.
De åkte in för att de var oroliga.
Detta blir så tudelat.
Vi kan se i Alvesta vad som händer när socialtjänsten inte tar saker på allvar men här?
Det måste finnas en gräns.
När tidigare socialsekreterare uttalar sig och säger att de hade fått hem sitt barn i en annan stadsdel så måste man fråga sig vad som är rätt.
Barnets bästa ska sättas främst och jag är den första till att säga att man måste lyssna på just barnet.
Barnet i detta fallet är dock fyra och har en vardag med familjehemmet.
För att föräldrarna ska få en chans måste de erkänna sina fel och säga att de har blivit bättre. Bekymret är dock att de inte skadade sitt barn så om de erkänner det kan det få andra konsekvenser men samtidigt har de inte gjort något.
Det blir moment 22 och det är hemskt.
Vad skulle man göra!?
