Vart tog barnets perspektiv vägen?
Jag är fullt medveten om att jag retar upp ungefär halva Sveriges befolkning med detta påstående men jag står för min sak. Jag tror inte växelboende är det bästa för barnen. Jag är övertygad om att det är en lösning mellan två vuxna för att det ska vara rättvist dem sinsemellan, inte för att det anses vara det bästa för barnen. Ett barn behöver en trygg, fast punkt som är ett hem.
Självklart mår inte alla barn som är växelboende dåligt men jag anser ändå att det bästa hade varit om barnens perspektiv alltid kom främst.
Vad är då barnets perspektiv?
Jo, det kommer föräldrarna eller socialtjänst bestämma och i detta land skulle jag vilja påstå att mannen alltid har alla odds emot sig. Vilken feminist jag är..
Jag har väldigt svårt att se en man hävda sig i det kvinnostyrda system som finns för ponera detta:
De vuxna väljer att skilja sig och barnen är fortfarande inte i skolåldern.
Mamman och socialen kommer peka på, om mamman varit föräldraledig, att barnet har störst anknytning till mamman och därför främst bör bo där. Endast missbruk i någon form skulle förmodligen ändra på det. Pappan har förmodligen stått för inkomsten och ska därför slåss mot ett system där den största delen av socialarbetarna är kvinnliga, samma kön som mamman. Oavsett hur många olika personer pappan väljer att prata med är de flesta kvinnor som själv har barn. Rättvist? Vänd på det om du inte ser något fel. Tänk den stackars kvinnan som bara möter män i den mansvärld hon försöker slå sig igenom..
Självklart finns det barn som klarar av denna form av boende utan problem så jag tänker inte dra alla över en kam. Jag saknar dock deras åsikt om detta.
Färre personer får underhållsstöd och det anses positivt. Klart att de anser det positivt!
Det sparar ju pengar för staten men den stora frågan jag anser egentligen borde ställas är: Hur mår barnen när underhållsstödet har minskat?
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/farre-behover-underhallsstod
Jag är fullt medveten om att jag retar upp ungefär halva Sveriges befolkning med detta påstående men jag står för min sak. Jag tror inte växelboende är det bästa för barnen. Jag är övertygad om att det är en lösning mellan två vuxna för att det ska vara rättvist dem sinsemellan, inte för att det anses vara det bästa för barnen. Ett barn behöver en trygg, fast punkt som är ett hem.
Självklart mår inte alla barn som är växelboende dåligt men jag anser ändå att det bästa hade varit om barnens perspektiv alltid kom främst.
Vad är då barnets perspektiv?Jo, det kommer föräldrarna eller socialtjänst bestämma och i detta land skulle jag vilja påstå att mannen alltid har alla odds emot sig. Vilken feminist jag är..
Jag har väldigt svårt att se en man hävda sig i det kvinnostyrda system som finns för ponera detta:
De vuxna väljer att skilja sig och barnen är fortfarande inte i skolåldern.
Mamman och socialen kommer peka på, om mamman varit föräldraledig, att barnet har störst anknytning till mamman och därför främst bör bo där. Endast missbruk i någon form skulle förmodligen ändra på det. Pappan har förmodligen stått för inkomsten och ska därför slåss mot ett system där den största delen av socialarbetarna är kvinnliga, samma kön som mamman. Oavsett hur många olika personer pappan väljer att prata med är de flesta kvinnor som själv har barn. Rättvist? Vänd på det om du inte ser något fel. Tänk den stackars kvinnan som bara möter män i den mansvärld hon försöker slå sig igenom..
Självklart finns det barn som klarar av denna form av boende utan problem så jag tänker inte dra alla över en kam. Jag saknar dock deras åsikt om detta.
Färre personer får underhållsstöd och det anses positivt. Klart att de anser det positivt!
Det sparar ju pengar för staten men den stora frågan jag anser egentligen borde ställas är: Hur mår barnen när underhållsstödet har minskat?
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/farre-behover-underhallsstod
